10 dagar i Bangkok: 5

Dag 5 den 23 januari

Äntligen dags för utskrivningen eller kanske tyvärr dags. Jag har trivts alldeles utmärkt här på Bangkok International Hospital. Jag har även fått en bra inblick i hur det är att vara en patient som "behöver" hjälp med allt. Det skulle alla som jobbar i sjukvården prova på.

Nu var jag kanske lite motsträvig och ville inte gå med på allt. Att bli tvättad i sängen t.ex. är ingen höjdare även om det är vackra sköterskor som ombesörjer det.

Jag kontaktar SOS för att de skall ordna med hotell och transport men tyvärr så händer det inte mycket på den fronten. Efter en andra kontakt där jag förmedlar förslag på hotell händer fortfarande ingenting. På sjukhuset vill de naturligtvis veta om jag blir kvar eller inte.
När eftermiddagen börjar bli sen skickar jag ett sms till SOS och talar om att vi åker till Grand President på Sukhumvit 11 och att de kan faxa över en betalningsgaranti.

I taxin på väg dit blir jag uppringd av en orolig man från SOS som påstod att jag inte kunde åka till ett av de dyraste hotellen i Bangkok. Deras samordnare där verkar ha blandat ihop begreppen och jag blir lite irriterad. Säger att om han inte klarar av det här innan jag är på hotellet så borde han skaffa sig ett annat jobb.

Väl på hotellet så finns det naturligtvis ingen bokning men de lyckas ordna fram ett standardrum för första natten och se'n så kunde vi byta till ett större dagen efter.
Det blir en lugn kväll med middag på "stan", visst är det nå't speciellt att sitta efter Sukhumvit och betrakta myllret av människor.

Vi åt på en kinesisk restaurang även om det vi åt var thaikäk. När vi börjat äta kommer ett sällskap med faranger i tre generationer och slår sig ner vid bordet bredvid. De tittar villrådigt på menyn och har ingen koll på vad det är som serveras. En av kvinnorna kastar förstulna blickar på våran mat som består utav fyra olika rätter. Eftersom jag också är farang och glufsar i mig med god aptit repar hon mod och gör en beställning. Hon ber om att få samma som vi till hela sällskapet och snart är deras bord fullt jämförbart med ett svenskt julbord.
Kinesen som har stället langar mat för glatta livet och ler stort genom stekoset. När vi beställer in mer att dricka så ställer han ner våra öl och säger att de är på huset. Det hade han nog råd med efter det tabberaset.