Golf & Hyttan

Drömmar och brustna illusioner under tolv timmar en lördag i juli.

Tio vilsna medelålders män samlar ihop sig vid första tee på Eskilstuna GK.
Nåja, nästan alla iaf, bara CC som letar efter nå't(drickbart) i golfbagen.
Lottningen äger rum och alla känner sig kallade till att få ta del av segerns sötma men som vanligt är det få som är utvalda.

Vårat lag inser redan på tredje hålet att den givna segern redan runnit ur händerna på oss.
Vi kan dock trösta oss med några öl på vägen runt och hoppas på ett under.
Jägermeistern som vi skulle fira varje birdie med lyste med sin frånvaro.
Vi ändrade förutsättningarna och beslöt att vi kan trösta oss med den i stället, varje gång vi slår en dubbelbogey :-)

Spelet håller dock i sig och vi går in åtta över par medan vår motståndare går bägge på tre över par.

Nåväl, i vårt fall så stämmer Coubertains gamla klyscha om att det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga.
Det är en seger att deltaga i dessa event och alla öden och äventyr runt banan kan bli nya skrönor till nästa gång det är dags.

Hyttan då? Ja, det är väl inget ställe man går en lördagkväll för att njuta gourmetmat, träffa lite trevliga människor över något drickbart eller spana efter lite kvinnlig fägring.

Men de har mat och öl för 99 spänn.
Passar hungriga golfare som handen i handsken. Rejäla portioner och några öl i goda vänners lag är vad vi var ute efter och det fick vi.

Lite senare drog karaeoken igång och det var faktiskt ännu sämre än året innan.
Stamgästerna bjöd på en del nummer som kanske skulle funka när man nått croh magnon-stadiet kl. 4 på morgonen och spriten börjar tryta i baren.

I mitt hus där jag bor...

Så inleds Ebba Gröns gamla hit om hur det kan vara att bo i ett flerfamiljshus.Det är ungefär samma känsla jag haft sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart 4 år sedan.




Mitt hus är ett HSB-hus byggt på 60-talet och det kändes ungefär som i den låten.
Det fanns dock inga Mamma, Pappa, Barnfamiljer. De flesta boende verkade vara kvar från när husen byggdes, de som fortfarande levde alltså.
Mina våningsgrannar var Börje, 80+ och aktiv bangolfare och ordförande Bengt med hustru Ingrid 70-75 år.

Det kunde gå en vecka utan att jag såg en granne. Det är 18 lägenheter i min trappuppgång fördelat på 6 våningar.
Åkte jag hiss upp till mig efter kl. 18 så stod den kvar tills det var dags att åka till jobbet morgonen efter.

Nu när jag är hemma igen så upptäcker jag att det hänt lite i huset.Gamlingarna börjar falla ifrån och nu är jag inte yngst längre, det bor t.o.m. småbarnsfamiljer i huset.
Att höra trampet av barnfötter från våningen ovanpå ger en känsla av att det finns liv här i huset och att det inte bara är dödens väntrum.

I förrgår så hade "ungdomarna" fest några våningar ner och det var hög musik och alkoholrusiga skratt som ekade mellan husen.
Glad blir man och för första gången på länge så kände jag att det är inte så tokigt att bo här ändå.

Numera kan jag njuta av att sitta på balkongen trots att det är långt ner till marken, höjdrädd som jag är.
Utsikten bjuder ofta på vackra och dramatiska solnedgångar oavsett väder.