Wattana Hospital

Så, då har man varit i kontakt med den thailändska sjukvården och den fungerar ju bra på sitt sätt. Kommer man som Farang med en försäkring som täcker det som kan tänkas uppstå så får man åka lite gräddfil. Jag kan ju inte förneka att det känns helt OK även om jag är emot gräddfiler. Att få sitta i VIP-loungens skinnsoffor och bli serverad dryck och tilltugg och zappa bland alla kanalerna på den stora platt-TVn gör ju besöket lite angenämare.
Nåväl, det började för ca fyra veckor sedan med att knät började smärta och låsa sig lite grann. Men som vanligt så väntar man ju på att det skall gå över. Så blev det dock inte och efter tre veckor kontaktade jag SOS International för att få råd. Det blev till att kontakta Wattana Hospital i Nong Khai, 59 km bort. Nu visade det sig att engelskakunskaperna inte var på topp där så det blev till att komma tillbaka om två dagar, på söndag mellan 13 och 14 skulle det finnas en läkare där som var talbar. Nytt besök i Nong Khai som började med ett besök på marknaden och lunch(frukost) vid Mekongfloden. Sedan till sjukhuset för att börja med invägning, längdkontroll och blodtryck. Inget att anmärka på äben om Phueng gav mig en gliring för 77kg då det brukar vara 75kg.

Nåväl, man hade slagit på stora trumman och trollat fram fyra st engelsktalande till min hjälp. Läkaren, två sjuksköterskor och en coordinator som hjälper till med allt praktiskt. Men med facit i handen så hade det aldrig gått vägen om inte Phueng varit med och redde ut alla frågetecken. Undersökningen gick bra och läkaren förstod var jag hade ont och ville skicka mig på röntgen. Jag frågade om han trodde att skadan skulle synas där och efter lite överläggning med de andra så förstod han vad jag menade och sa att det kommer inte att synas på vanlig röntgen. Jag får då frågan om jag vill göra magnetröntgen. Jag var lite ofin och påpekade att det faktiskt var han som var läkaren. Jag frågade även coordinatorn vad han var för slags läkare, tyvärr så ställde jag frågan ledande och fick ett ja på frågan om han verkligen arbetade med ortopedi. Fast jag kan ju förstå honom också eftersom allt kostar och då måste han ha klartecken att köra vidare. Då jag har försäkring som täcker kostnaderna så behöver inte jag fundera på det. Tid för magnetröntgen bestämdes till dagen efter på MRI-Center i Udon Thani men jag var tvungen att komma tillbaka till Wattana Hospital först för att sedan bli skjutsad till Udon Thani. 3:e resan till Nong Khai på 4 dagar, totalt 36 mil men det är ju fortfarande kul att köra motorcykel. Innan hemgång så utrustas jag med en påse med mediciner och ett stöd att sätta på knät. Då jag inte är någon större konsument av mediciner så ligger allt kvar i påsen orört. Det kändes lite omotiverat att börja tugga i mig en massa piller just nu då jag haft ont i knät i fyra veckor. Jag tycker även att den första diagnosen var lite diffus och då jag klarat mig utan piller så långt så kan jag vänta och se vad resultatet blir av undersökningarna.

Måndag morgon och ytterligare någon timme i VIP-loungen på Wattana innan transporten blir av. MRI-Center erbjuder yterligar en timmes väntan innan jag får ta plats för fotograferingen. Jag utrustas först med öronproppar och jag förstod ganska snabbt varför då det var ett rackarns liv på maskineriet under de ca 15 min det tog. När bilderna var klara så gick vi ut och käkade lunch i väntan på att det skulle komma en bil och köra oss tillbaka till Wattana.

Till slut så dyker det upp en bil med MRI-Centers logga på hela sidan och vi får påsen med bilderna med oss för att lämna till läkaren. Chauffören kör en väg som jag inte ruktigt är bekväm med och sedan släpper han av oss vid Wattana Hospital i Udon Thani !!!!
Vi traskade fram till receptionen och de såg ut som frågetecken men vi slussades runt lite och var snart tillbaka där vi började. Dags för ny invägning, mätning och blodtryckskoll, endast 73kg i dag, så snittet blir 75kg. Jag får träffa en läkare som påstås tala engelska och jag tvivlade starkt i början då det gick oerhört knackigt trots att han hade uppbackning av två andra. Men han var nog mest nervös i början och det lossnade vartefter och vi förstod varandra riktigt bra. Framförallt så förstod han sig på knän och konstaterade snabbt vad det var för fel. Han förklarde att det kan åtgärdas med artroskopi men då måste jag åka ner till Bangkok eftersom de inte klarade av det där.

Transport tillbaka till Wattana i Nong Khai och yterligare en konsultation med läkaren där innan det var dags att hoppa på mc’n och rulla hemåt igen.
Efer några dagar så får jag en tid på Bangkok International Hospital men det återkommer jag om när jag summerat intryck och upplevelserna här i Bangkok.

Purjon i urinoaren

Ja, det är man väl inte direkt sugen på, att doppa purjon i urinoaren. Nu är ju inte risken så överhängande för det när man är i Thailand då urinoarerna sitter 20 cm längre ner än de gör hemma i Sverige. Även om man är ganska välhängd så klarar man sig utan att behöva doppa den. Thailändarna är lite mer pryda än oss svennar som kan stå axel mot axel vid rännan och korsa strållarna. Det är oftast väl tilltagna avgränsningar mellan varje urinoar men thai med sprängande blåsor tittar lite oroligt mot mig om de måste ta båset bredvid mig. Mitt huvud sticker oftast upp en bra bit över avgränsningarna och man vill ju inte svara deras oroliga blick med ett brett leende.

På vårat favoritställe, ja, det är förresten enda stället som bjuder på underhållning sju dagar i veckan, finns det bara en toalett. Den har som på många andra ställen både en urinoar och en vanlig toalett. Det är ju rätt så praktiskt då tjejer ofta går på toa tillsammans och det finns ju inte många som är så mycket tjejer som alla ladyboys. De går ofta två och två på toa och då turas de om att sitta eller stå upp för att tömma blåsan. Blåsan ja, de flesta thai jag känner har ju inga ”festarblåsor” direkt så det är livlig trafik till toan. De flesta gläntar försiktigt på dörren för man vet aldrig om det är ledigt eller inte.

Så var det det här med urinoaren där inne. Hur många av oss har inte försökt pricka ”isbitarna” i holken eller rännan med strålen? Är det ränna så är det lite sport att flotta isbitarna längs den. På JTM såbrukade de sedvanliga isbitarna ligga i holken och det är ju ingen större utmaning. En kväll när jag klev in på toan så kände jag en ny doft, det var inte den vanliga,isbit-/urin-/luftrenare-doften. Det var nå’nting nytt som kittlade mina näsborrar men jag kunde inte riktigt komma på vad det var förrän jag stegade fram till urinoaren. Där fanns svaret, tillsammans med de alldelaes för få isbitarna låg det 7-8 skivor manao(lime) och det var den doften jag inte kunde koppla ihop med en toalett. Det fungerar dock då det sprider en någorlunda fräsch doft av urin och lime i det trånga utrymmet. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Några kvällar senare upptäckte jag att de hade slut på lime så någon hade finurligt nog skivat lite gurka och slängt ner i urinoaren. Det hjälpte föga då det bara är färgen som är den gemensamma nämnaren med lime. Men så ett par dagar eftere gurkhistorien så ser jag att det är något nytt grönt i urinoaren som inte kom till sin fördel alls, där hade vi den, purjon i urinoaren.

Grannen åt upp katten

Uhhh, I'll kill that cat!
Repliken från miss Sophies betjänt James i rollen som Mr. Vinterbottom när han dricker ur blomvasen har vi väl alla skrattat åt på nyårsafton.
Nu är ju nyårsfirandet över, tror jag. Vi firade lite i går då grannen och hans bror kom över för att grilla lite och dricka whisky. Brorsan hans som är polis hade sällskap av sin chef och en annan snubbe som var Muang Thai promotor. Det gick åt ett berg med grillat kött och 2 helrör med whisky och då drack jag mestadels öl och Phueng drack ingenting. Vi åt även lite grillad anka eftersom grannen inte orkade äta upp allt han grillat till lunch. Förklaringen till det redde hans bror ut som talar hygglig engelska (med thai-mått mätt).

Det hela började nå'n gång efter lunch när jag kom hem och grannen kom över och såg väldigt belåten ut. Han kan mindre engelska än jag kan thai så det kan bli lite knackiga konversationer.
För min del löd historien ungefär så här: När vi var borta så kom Phuengs väninna Meaw hit och skulle äta lunch men då vi inte var hemma så passade han på att bjuda på den nygrillade ankan som fått sätta livet till under morgonen. Det är klart han såg nöjd ut när han fått sällskap av en ung och snygg tjej över ett par öl och en nygrillad anka.

Den rätta förklaringen visade sig dock vara den att en av katterna som smyger runt här och nallar från borden hade visat lite för stort intresse för ankan innan den grillats. Grannen visste att även vi hade haft besök av den katten. Han var lite lullig efter ett par öl så han dräpte katten och grillade den vid sidan av ankan. Sedan lät han sig väl smakas och tyckte att katten var godast, därav blev det grillad anka över till oss på kvällen. Nu slipper vi den nallande katten i fortsättningen och grannen har en ny rätt på menyn i sin restaurang.

En förklaring till missförståndet är att katt uttalas ungefär som "meaw" på thai.

Kör nykter

Ja, det har varit budskapet här nere den senaste tiden. Det har utlovats hårdare tag mot de som kör onyktra. Faktum är att det körs väldigt många fordon här som framförs av berusade förare. Det är snarare regel än undantag att man kör hem onykter efter en kväll på krogen eller från en fest.

Ordningsmakten själv är inget undantag då även de äntrar sitt fordon även efter ett antal öl och Whisky/soda. Senaste praktexemplet är väl julfesten på den lokala nattklubben då det var 10-12 poliser med och festade, ganska hårt för en del. Vid stängningsdags så kom ett gäng höggradigt berusade polismän(vilket de alltid är noga med att tala om) och ville prata med mig. De brukar se mig sitta utanför huset och dricka kaffe och eftersom många av dem inte träffat mig så är de nyfikna. Hur som helst så var fyra av dem så packade att de inte kunde stå rakt utan att ragla runt så de fick sitta ner en stund. Det slank ner ytterligare någon whisky innan det var dags för hemfärd. Jag konstaterade att nio av poliserna skulle köra därifrån varav två i tjänstefordon. Två av dem som suttit vid vårat bord var så pass fulla att de fick hjälpas in bakom ratten men iväg kom de.

Ett par dagar före nyårsaftonen så började polisen förbereda sig inför den stora satsningen på att hålla vägarna nyktra under nyårsfirandet. På vägen mellan Tha Bo och Ban Mo, en sträcka av ca 25 km arrangerades 5 stycken kontrollplatser. Vägen fylls med koner, skyltar och blinkande lampor för att bilarna skall sakta ner i lämplig hastighet så de ser de som sitter i bilarna. De öppnar en filial för stationen vid varje plats med stort ”partytält” där kontoret finns. Stolar, bord, kassa(för att betala ev. Böter), kaffekokare, kyl, mm. Vid varje station tjänstgör ett stort antal poliser men i mina ögon så såg det mest ut som om de satt och hade trevligt tillsammans. I bland var det nå’n som gick fram till vägen och kollade på bilarna som körde förbi i makligt tempo. På bilden överst, en sömnig dagen efter kontroll.

Själva så passerade vi tre kontrollerna två gånger på nyårsnatten. Mr Chang ifrån Taiwan som körde var långt ifrån nykter men ett leende mot poliserna resulterade i att vi vinkades förbi. Jag såg faktiskt inte att de stoppade någon och det satt säkert åtskilliga berusade förare i de fordon som passerade. Kontollerna var kvar även på nyårsdagen då det även festas rätt så bra den dagen här. T.o.m. poliserna i kontrollen vid affären i Ban Mo drack en öl på eftermiddagen, om de sedan körde vet jag inte men svaret är troligen, ja.

Jag skall fråga någon av poliserna vid tillfälle vad resultatet blev av alla kontrollerna. Det är klart att de har en förebyggande uppgift då de startar ett par dagar innan så alla hinner se att de tänker slå på stora trumman.

Smugglarkungen Appreciation Society

Säg namnet Smugglarkungen och de flesta Eskilstunabor antingen ler eller kallar honom för jävla idiot eller så. Smugglarkungen, en liten man som låter väldigt mycket men är i själva verket ganska harmlös trots sin aggresiva framtoning. Jag kan tänka mig att de incidenter som uppstått med honom beror på att folk inte vet hur man skall ta en man som inte "har alla hästarna hemma i stallet". Därtill hör väl de många ungdomar som försöker provocera honom att komma igång.
Nu är det ju så med Smugglarkungen att det är ju faktiskt han som provocerar sin omgivning med sina ändlösa haranger. Det är alltid nå'n som svarar emot och då har han fått som han vill och kör hela registret. Att tala om tio olika saker samtidigt utan att dra efter andan, det klarar inte ens våra politiker av.

Här är ett litet smakprov på hans fantastiska vokabulär och ett exempel på hur hans lynne svänger från "aggresiv" till "sentimental" och tillbaka igen.

Numera finns han även på Facebook som gruppen "Smugglarkungen Appreciation Society"