Golf & Hyttan

Drömmar och brustna illusioner under tolv timmar en lördag i juli.

Tio vilsna medelålders män samlar ihop sig vid första tee på Eskilstuna GK.
Nåja, nästan alla iaf, bara CC som letar efter nå't(drickbart) i golfbagen.
Lottningen äger rum och alla känner sig kallade till att få ta del av segerns sötma men som vanligt är det få som är utvalda.

Vårat lag inser redan på tredje hålet att den givna segern redan runnit ur händerna på oss.
Vi kan dock trösta oss med några öl på vägen runt och hoppas på ett under.
Jägermeistern som vi skulle fira varje birdie med lyste med sin frånvaro.
Vi ändrade förutsättningarna och beslöt att vi kan trösta oss med den i stället, varje gång vi slår en dubbelbogey :-)

Spelet håller dock i sig och vi går in åtta över par medan vår motståndare går bägge på tre över par.

Nåväl, i vårt fall så stämmer Coubertains gamla klyscha om att det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga.
Det är en seger att deltaga i dessa event och alla öden och äventyr runt banan kan bli nya skrönor till nästa gång det är dags.

Hyttan då? Ja, det är väl inget ställe man går en lördagkväll för att njuta gourmetmat, träffa lite trevliga människor över något drickbart eller spana efter lite kvinnlig fägring.

Men de har mat och öl för 99 spänn.
Passar hungriga golfare som handen i handsken. Rejäla portioner och några öl i goda vänners lag är vad vi var ute efter och det fick vi.

Lite senare drog karaeoken igång och det var faktiskt ännu sämre än året innan.
Stamgästerna bjöd på en del nummer som kanske skulle funka när man nått croh magnon-stadiet kl. 4 på morgonen och spriten börjar tryta i baren.

I mitt hus där jag bor...

Så inleds Ebba Gröns gamla hit om hur det kan vara att bo i ett flerfamiljshus.Det är ungefär samma känsla jag haft sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart 4 år sedan.




Mitt hus är ett HSB-hus byggt på 60-talet och det kändes ungefär som i den låten.
Det fanns dock inga Mamma, Pappa, Barnfamiljer. De flesta boende verkade vara kvar från när husen byggdes, de som fortfarande levde alltså.
Mina våningsgrannar var Börje, 80+ och aktiv bangolfare och ordförande Bengt med hustru Ingrid 70-75 år.

Det kunde gå en vecka utan att jag såg en granne. Det är 18 lägenheter i min trappuppgång fördelat på 6 våningar.
Åkte jag hiss upp till mig efter kl. 18 så stod den kvar tills det var dags att åka till jobbet morgonen efter.

Nu när jag är hemma igen så upptäcker jag att det hänt lite i huset.Gamlingarna börjar falla ifrån och nu är jag inte yngst längre, det bor t.o.m. småbarnsfamiljer i huset.
Att höra trampet av barnfötter från våningen ovanpå ger en känsla av att det finns liv här i huset och att det inte bara är dödens väntrum.

I förrgår så hade "ungdomarna" fest några våningar ner och det var hög musik och alkoholrusiga skratt som ekade mellan husen.
Glad blir man och för första gången på länge så kände jag att det är inte så tokigt att bo här ändå.

Numera kan jag njuta av att sitta på balkongen trots att det är långt ner till marken, höjdrädd som jag är.
Utsikten bjuder ofta på vackra och dramatiska solnedgångar oavsett väder.

Negerbollar och annat gott

Nu är det dags igen att ta ansvar och visa vägen till ett ickerasistiskt och mångkulturellt samhälle.

Fazer tar åt sig efter massornas protester och skall nu byta namn på sina snacks "Kina" vars förpackning pryds av en leende asiatisk man i rishatt.

Äntligen är detta långa lidande över för alla med asiatiskt ursprung och en milstolpe kan skrivas in i historieböckerna.

Senast det begav sig för den rasistiska chokladjätten Fazer var när man efter 80 år bytte utseende på sina lakritsstänger som legat till grogrund för förtryck i årtionden. Det var ett svart barn med stora röda läppar som prydde omslaget till dessa godbitar.

Andra exempel på dolda redskap i det smygrasistiska samhälle vi lever i är produkter som GB's Nogger Black och 88:an.

Hur är det med vitlök då? känns ju inte speciellt trevligt för de vita som bor i vårat land. Kanske är dags för ett namnbyte där också. Föreligger kanske en del svårigheter att hitta källan till det hela så vi kan få ett namnbyte till stånd.

En klassiker i ämnet är den berömda negerbollen som fick stryka på foten och numera endast benämnas som chokladboll.
Eller som Vienerbrot i internationella sammanhang.

Är det oväder eller inte?

Ja, det är ju frågan det.
Sitter här i orkanen Katias efterdyningar och solen tittar fram igen.
Inte blev det mycket med den stormen inte. Här åker man nästan 40 mil för att få uppleva ett rejält busväder och så blir det bara lite regn och blåst.

Jag tillhör dem som uppskattar ett rejält oväder med regn, åska och stormvindar.

Tur att man skall ner till paradiset i Thailand snart och där kunna ta del av ett och annat monsunregn, se bilden på resultatet av söndagens nederbörd på soi Bukhao i Pattaya.
135 mm kom det och det kanske inte var så roligt för de som fick vatten övrrallt. Dock garanterat underhållande om man sitter med en kall Chang och en kamera på en högre belägen uteservering.

Att ta en förlust

Jag brukar inte ha några problem med att ta en förlust. Vägen dit kan vara värre även om det blivit bättre med åren. Vägrar att ge upp även om man ligger under stort, "It ain't over til' the fat lady sings".

När det väl är över och en förlust ett faktum så är det bara att bita ihop och ta nya tag. Jag kan leva med att mina favoritlag, Leksand och Hammarby inte spelar i högsta serien. Det kommer snart en ny säsong och då är vi på väg upp igen.

Värre är det dock när fotbollslandslaget spelar bort sig i EM-/VM-kval. Som senast då man bara ställde ut skorna mot Ungern och väntade på att Zlatan skulle hänga segermålet på övertid.

Jag glömmer heller aldrig när Sverige förlorade borta mot Tjeckoslovakien i kvalet till VM i Mexico efter bl.a. självmål av Andreas Ravelli.
Det gjorde dock inte så mycket enligt expertisen. Sverige skulle ju bara slå Malta samtidigt som Västtyskland skulle göra detsamma med Portugal som var enda hotet mot oss.

Visst vann Sverige sin match till slut efter Glenn Strömbergs segermål. Men det omutbara Västtyskland förlorar helt ofattbart på hemmaplan och Portugal blåser Sverige på en plats i solen.

Det var en förlust som tog tid att smälta även om det blev många höjdpunkter i detta fantastiska VM-slutspel i ett stekhett Mexico.
Ett VM som dominerades av Maradonna, som här i kvartsfinalen mot England.

Positivt vid 1-0


och lite mindre positivt vid 2-0


Jag tror inte engelsmännen har smält den förlusten än trots de 25 år som passerat

Finalen vanns av Argentina som besegrade Västtyskland med 3-2

När jag håller på att knacka ned det här så får jag höra om flygolyckan i Ryssland där hela ishockeylaget Lokomotiv Jaroslavl omkommer.

Då kan man snacka om förlust. Hur tar man en så'n förlust?

Som nam naa

Träningsvärk är väl bara för mesar eller hur var det?
Får väl med den teorin sälla mig till mesarna då jag inte hittar nå'n bra bortförklaring till värkande och stela muskler.

Veckan som gick var en ganska normal träningsvecka med två pass på gymet, två innebandypass och en golfrunda på över fem timmar. Ett par 7-8 kilometers-promenader kan väl läggas till listan också.

Skall man verkligen behöva ha träningsvärk då? Jag tycker inte det.
Det som saknas kanske är värme och regelbunden massage vilket gör underverk med en hårt arbetande kropp.

Eller är det helt enkelt så att när man passerat 50-strecket så skall man sluta med att fara runt och sporta. Det har man ju gjort i hela sitt liv så det kanske borde räcka.
Kanske är bättre att sätta sig ner i soffan och titta på Idol, Robinsson, Bingolotto eller vad det nu är som kan tänkas fylla livet.
Äta för mycket, dricka för mycket och helt enkelt bara ha det bra, om det nu är det som är att ha det bra?

Nä, det är nog inget för mig. Jag kör på som vanligt och veckan schema ser ut så här:
Mån: Vilstaspåret, 5 km
Tis: Gym, 2 tim
Ons: Innebandy, 1 1/2 tim
Tors: Gym, 1 tim alt. spåret 5 km
Fre: Gym, 2 tim
Lör: Innebandy, 1 1/2 tim
Sön: Vilodag, hahaha

Kommer jag och gnäller på det här viset nästa måndag,
säg bara, Som nam naa

3:e september

3:e september, en helt vanlig höstdag. Det är ju trots allt höst även om vi inte gärna vill kännas vid det.


För 44 år(1967) sedan så var det en stor händelse i Sverige just det här datumet, vi bytte från vänstertrafik till högertrafik.

Mina minnen från den dagen var att morsan gick upp i ottan för att åka till Stockholm med Anni-Frid Lyngstad som skulle deltaga i talangtävlingen "Nya ansikten" på Skansen.
De ville inte bli sittande i något trafikkaos på vägen.
Hur det gick efter att hon vann den tävlingen är ju musikhistoria.

Hur gick det med högertrafiken då? Jodå, det avlöpte väl utan några större incidenter och det dröjde ända till eftermiddagen innan den första allvarligare olyckan inträffadde.
En full rumpmas som fortsatte med vänstertrafik och frontade med en mötande bil.

Själv minns jag att vi for runt med cyklarna och tyckte att det var skitroligt att få köra på fel sida.
Vi for runt i kvarteren och på E3:an(numera E20) som passerade genom vårat bostadsområde på den tiden.

Den 4:e juli som är USA's nationaldag efter deras självständighetsförklaring år 1776 är ju vida känt.
Den stora dagen borde kanske vara just den 3:e september. Det var den dagen år 1783 som USA blir erkända som självständig stat utav Storbritaninen.
Det tog alltså britterna över 7 år att erkänna det.