Att åka till Bangkok

Nu tänker jag färdigställa berättelsen om hur det gick till när jag åkte till Bangkok för att göra artroskopi på vänster knä.

Jag trodde i min enfald att SOS International skulle ta hand om allt och att det bara var att luta sig tillbaka och åka med.
Men där bedrog jag mig ordentligt. Jag fick ta hand om det mesta själv med stor hjälp av Phueng.

Att få tag i en flygbiljett från Udon Thani till Bangkok med mindre än 20 timmar kvar till läkarbesök var ingen dans på rosor. Men på den lokala resebyrån så lyckades man trolla fram platser med Nok Air på morgonflyget. Jag fick dock hjälp med transport från Don Muang till A-One hotel som de ordnat åt mig.

Vidare så ordnade jag allt själv med transporter fram och tillbaka mellan sjukhus, hotell, flygplats och så småningom "hem". Det skall bli intressant att se hur villiga försäkringsbolaget är att betala igen alla mina utlägg. Kvitton på taxiresor är ju inget man får här nere t.ex. Inte heller så många restauranger delar ut kvitton.

På det hela stora så var det ändå ganska trevligt att vara i Bangkok även om jag hade ganska begränsad rörlighet då jag hoppade fram på kryckor.

Att åka till Bangkok brukar ju annars vara förknippat med shopping, turistande i folkvimlet och drinkar uppe i Sirocco.

10 dagar i Bangkok: 10

Dag 10 den 28 januari

Höghöjdträningen fortsätter på 78:e våningen med frukost på Bangkok Sky.
Mäktigt att äta frukost och titta ner på de höga skyskraporna där nere.
Om frukosten på Grand President var stor och grym så var det ändå bara förnamnet till den här frukostbuffén.

Det skulle behövas en heldag för att äta sig igenom allt. Phueng började med en stor skål med nudelsoppa??? Nu visade det sig att det var deras internationellt prisade nudelsoppa men det tror inte jag att hon kände till ;)

Efter två timmars frukostfrossa var det dags för sightseeing på hotellet.

Eftersom jag behövde motioneras så fick jag ta täten i elefantsafarin. Jag vet inte vad de symboliserade men nå't var det säkert.

Mest hänförande var dock utsikten och jag har svårt att se mig mätt på den. Märkligt med tanke på min höjdskräck.


Jag som får ont i magen och blir svettig i händerna när jag tittar på actionfilmer där de har en förmåga att klänga omkring i höga byggnader.

Fotosafarin fortsätter en stund till innan vi åker allra högst upp och kliver ut i "Revolvertrumman" som snurrar runt på utsidan högst upp. Japp, jag klarade det också utan att drabbas av panik.

Men glashissen på utsidan funderade jag aldrig på att åka med. Då hade de fått skjuta mig först för det finns bara inte i min värld att kliva in i den hissen.

Nu börjar det dra ihop sig för att åka ut till flygplatsen och dagens sista avgång med Thai Air till Udon Thani.

Phueng slår en signal hem till våra vänner Ben och Kukong som tar bilen de dryga tio milen till flygplatsen för att plocka upp oss. Väl hemma igen så insisterar de på att vi ska komma till restaurangen där de jobbar och äta middag och dricka en och annan öl. Det blir lite whisky också innan vi vandrar hemåt i natten.

Det var de tio ofrivilliga dagarna i Bangkok.

10 dagar i Bangkok: 9

Dag 9 den 27 januari

Utcheckning från hotellet i dag för återbesök på sjukhuset.

Som tur var så var det bara två av läkarna som jag behövde träffa men det tog nästan tre timmar i alla fall.
Efter den vanliga rutinen med invägning, mätning och blodtryckskontroll.

"Min" sköterska var tvärr ledig i dag men hon hade skickat en hälsning :D
Kan tillägga att jag var 184 cm i dag ;) och jag bad dem att hälsa det till henne.

Nu skulle stygnen tas bort och det såg inte något vidare ut men det berodde mest på att knät fortfarande var väldigt svullet. Han tappade även ut massor av blod från knät vilket gjorde gott. Nu kunde jag röra på det mera utan att det gjorde så ont.

När vi var klara var klockan så mycket att sista flyget upp till Udon Thani redan hade gått.
Det blev till att ringa SOS för att få hjälp med transport och ytterligare en hotellövernattning.
Det var bara att sitta ner och vänta på besked. Tiden fördrevs med att studera de två som organiserade taxitransporterna. Kvinnan på bilden antecknade var man skulle åka, hur många man var och vilken taxi man åkte med. Mannen höll ordning på bilarna med millimeterprecision. En man som verkligen tog sitt arbete på allvar. Ordning var det iaf.

Efter två timmar utan besked så blev jag förbannad och messade SOS att vi drar till Baiyoke Sky Hotel och tar in där. Sagt och gjort, vi packade in oss i en taxi, blev antecknade och for iväg.

Jag fick tag på ett rum på 68:e våningen till vilket vi for upp med skräckblandad förtjusning. För den som inte visste det så är jag paniskt höjdrädd. Det blir en prövning att sova här uppe på ca 250 meters höjd.

Kvällen tillbringas dock nere på trygga Moder Jord innan vi avrundar med en drink på 83:e våningen. Inte lika häftigt som Sirocco Bar uppe i The State Tower trots att det skiljer sig nästan 100 höjdmeter.

10 dagar i Bangkok: 8

Dag 8 den 26 januari

Tisdagsmorgonen blev sovmorgonen och vi kom sent till frukosten. Jag var lite orolig för att det skulle vara urplockat så här i slutet av frukostbuffén. Det var dock en obefogad misstanke då borden dignade av godsaker och det fylldes på om det tog slut nå'nstans.


Efter först omgången uppmanades vi att plocka åt oss det vi ville ha för att de skulle duka undan frukosten.
Jag fick sällskap av två tjejer som fyllde tallrikar efter mina anvisningar.
När allt var uppätet kom en av tjejerna förbi och sa att hon kunde gå ut i köket och hämta mera om jag ville :)

Det blev återigen ett par timmar vid och i poolen. Vi lyxade med varsin paraplydrink under parasollet. Kanske onödigt ped paraply i drinken då, eller?

Låter det som om det är lite långsamt? Ja, lite kanske men det beror främst på att jag har begränsad rörlighet och fortfarande behöver sitta mycket med benet i högläge. Men jag klagar inte, allt jag behöver och så'nt som jag inte trodde jag behövde finns inom räckhåll.

Det blev en tripp till MBK under eftermiddagen föratt köpa lite presenter hem till familjen. Presenter verkar vara viktigt när man har varit på resande fot.
När vi fått ihop det vi skulle så gick vi över till Siam Discovery, Siam Paragon och Central World.
Kan väl säga att det blev nästan bara sightseeing bland alla märkesbutikerna.
När vi tittat oss mätta på Prada, Gucci, Bulgari och alla andra lyxmärken, då menar jag ALLA, drog vi till Pratunam för det var nå'n klänning som Phueng ville köpa där.

Vi åt en sen middag på samma ställe som i går och vi välkommnades med stora famnen.
När vi åkte hem med taxin föreslog jag att vi skulle fortsätta ett kvarter till och besöka Soi Cowboy så nappade hon direkt men det blir en annan historia.

10 dagar i Bangkok: 7

Dag 7 den 25 januari

Efter morgonpromenaden så blev det några timmar vid poolen. Phueng som hela tiden påstått att det är överreklamerat att sola o bada kunde ligga i vattnet hur länge som helst. Solen undvek hon iofs och låg i skuggan under parasollet.


Själv fick jag ta det försiktigt i vattnet då jag inte känner om jag överanstränger knät. Men en god bok i lurarna och solsken över min soltörstande kropp var en lisa för själen.
Man funderar lite över säkerhetsföreskrifterna när man studerade männen som arbetade med att bygga ut taket på grannhuset. 10 våningar upp sitter de på huk vid takkanten och svetsar utan nå'n form av säkerhetslina eller så.

Det är märkligt lugnt och skönt här uppe vid poolen 8 våningar över det kryllande och hektiska liv som pågår där nere nästan 24/7
Några timmar i solen senare är det dags för nå't kallt att dricka och en läskande fruktdrink i soffan framför TV'n ger ny energi. Det blir en snabblunch på rummet bestående av nudelsoppa innan vi ger oss ut i trängseln på Sukhumvit Road.

Det verkar vara lika mycket folk oavsett när på dygnet man ger sig ut och promenaden till BTS-stationen Phloen Chit tar mer än en timma.
Det är iofs en del att titta på under promenaden och vi hann med en mugg ice-coffee också. Det är riktigt gott, speciellt när man lyckas få dem att ha i lite starkare kaffe.

Det blev skytrain till Siam och så småningom taxi till Pratunam. Där snurrade vi runt på marknaden och i alla möjliga små prång och gränder innan vi med tomma väskor och tomma själar bestämde oss för att det inte var någon bra dag för shopping. Det var helt enkelt för mycket av allting oavsett om det var något man behövde eller inte. Kan väl säga det att det mesta behövde man inte.

Pratunambesöket avslutades med middag på en liten restaurang på Watthana Sin. Det kändes som en familjerestaurang med trevlig stämning bland personal och gäster där alla kunde prata med alla. Ja, mig undantaget då även om jag försökte, vilket uppskattades och skrattades åt. Att det var bra mat gjorde ju inte saken sämre.

Det hann bli sent innan det var dags att fara hemåt så vi tog en taxi direkt utanför dörren. Återigen en taxichaffis från Isaan som pratade oavbrutet med Phueng de 35 minutrarna som färden tog. Det lät som om de känt varandra hela livet. Väl hemma igen så var det bara att duscha och krama kudden som gällde.

10 dagar i Bangkok: 6

Dag 6 den 24 januari

Dagen börjar med en fantastisk frukostbuffé som äts under en och en halv timma. Jag hoppar runt på mina kryckor med Phueng i släptåg bärandes på alla godsaker jag pekar ut. Efter en stund så lyckas personalen övertala henne att även hon är deras gäst och att de hjälper mig med det jag behöver.

Frukosten avslutas med kaffe och nygräddade bullar på terassen.
Fick man bara äta ett mål om dagen så fick det bli en så'n här frukost.

Efter frukosten var det dags att byta rum och flytta över till Tower II. Vi tog en promenad på en timme eller så under tiden som rumsbytet ordnades. Väl tillbaka så visades vi till rummet, som jag trodde det var men det visade sig vara en De Luxe Suite på 50 kvm innehållandes allt man kunde tänka sig från tops o tandpetare till LCD-TV apparater, DVD och tvättmaskin. You name it.

Efter att ha kollat in allt så gick vi ner till Nana skytrainstation och åkte till bl.a. MBK för lite shopping. Upp och ner för alla trappor på kryckor innan vi var inne på MBK är ingen lek, jag lovar. Men skam den som ger sig och efter ett par timmar var ryggsäcken full och det var dags för en sen lunch innan återfärden till hotellet.

Eftermiddagen tillbringades vid poolen vilket var en precis lagom ansträngande sysselsättning.
Lite gymnastiska övningar i vattnet gjorde gott även om alla vattenfasta bandage lossnade.
Det fick bli ett besök på apoteket för införskaffande av nytt omläggningsmaterial. Efter en stunds disskusion fick jag ihop vad jag behövde. Sedan lånade jag personalrummet för att lägga om såren även om damen som jobbade där tyckte jag borde låta nå'n på sjukhuset ta hand om det. Jag har ju aldrig lagt om några sår förut, eller hur?

10 dagar i Bangkok: 5

Dag 5 den 23 januari

Äntligen dags för utskrivningen eller kanske tyvärr dags. Jag har trivts alldeles utmärkt här på Bangkok International Hospital. Jag har även fått en bra inblick i hur det är att vara en patient som "behöver" hjälp med allt. Det skulle alla som jobbar i sjukvården prova på.

Nu var jag kanske lite motsträvig och ville inte gå med på allt. Att bli tvättad i sängen t.ex. är ingen höjdare även om det är vackra sköterskor som ombesörjer det.

Jag kontaktar SOS för att de skall ordna med hotell och transport men tyvärr så händer det inte mycket på den fronten. Efter en andra kontakt där jag förmedlar förslag på hotell händer fortfarande ingenting. På sjukhuset vill de naturligtvis veta om jag blir kvar eller inte.
När eftermiddagen börjar bli sen skickar jag ett sms till SOS och talar om att vi åker till Grand President på Sukhumvit 11 och att de kan faxa över en betalningsgaranti.

I taxin på väg dit blir jag uppringd av en orolig man från SOS som påstod att jag inte kunde åka till ett av de dyraste hotellen i Bangkok. Deras samordnare där verkar ha blandat ihop begreppen och jag blir lite irriterad. Säger att om han inte klarar av det här innan jag är på hotellet så borde han skaffa sig ett annat jobb.

Väl på hotellet så finns det naturligtvis ingen bokning men de lyckas ordna fram ett standardrum för första natten och se'n så kunde vi byta till ett större dagen efter.
Det blir en lugn kväll med middag på "stan", visst är det nå't speciellt att sitta efter Sukhumvit och betrakta myllret av människor.

Vi åt på en kinesisk restaurang även om det vi åt var thaikäk. När vi börjat äta kommer ett sällskap med faranger i tre generationer och slår sig ner vid bordet bredvid. De tittar villrådigt på menyn och har ingen koll på vad det är som serveras. En av kvinnorna kastar förstulna blickar på våran mat som består utav fyra olika rätter. Eftersom jag också är farang och glufsar i mig med god aptit repar hon mod och gör en beställning. Hon ber om att få samma som vi till hela sällskapet och snart är deras bord fullt jämförbart med ett svenskt julbord.
Kinesen som har stället langar mat för glatta livet och ler stort genom stekoset. När vi beställer in mer att dricka så ställer han ner våra öl och säger att de är på huset. Det hade han nog råd med efter det tabberaset.

10 dagar i Bangkok: 4

Dag 4 den 22 januari

Efter rond med var och en av de fyra läkarna är det dags att träffa fysioterapeuten. Det visar sig vara en ladyboy som kommer in och sätter sig på sängkanten. Jag ser Phuengs blickar när han undersöker knät/benet och gör noggranna jämförelser med det friska.

Det är kanske homofoben i mig som lockar dessa ladyboys till mig eller också så är jag så tilldragande att även det manliga könet attraheras.

Nu är det träning som gäller, flera pass om dagen. Knästödet och kryckorna blir mina närmaste vänner nu. Ja, förrutom fysioterapeuten då ;)
Trappträningen klaras av ganska omgående och när jag briljerat lite med min bländande kryckteknik får jag förtroendet att röra mig fritt. Nåja, nästan fritt, jag bör absolut inte gå mer än max 100 meter i ett sträck. Vilket spricker ganska snart då jag reda på att det är marknad bakom sjukhuset i dag.

Även om det är hett ute så är den friska luften välgörande och jag pinnar på med kryckorna in i myllret av människor på gatan. Normalt sett så är thailändarna väldigt artiga men att på något sätt hålla åt sig så att man kommer fram med kryckorna sitter långt inne. Kanske det är möjligheten till fynd på marknaden som förblindar dem.
Härligt att vara ute bland alla dofter igen, det lagas och säljs mat överallt och många sjukhusanställda passar på att äta lunch, eller vad det nu blir.

Plötsligt hör jag någon som ropar på mig "Michael, manee manee" och jag får syn på min favoritsköterska från mottagningen som står med ett par väninnor bland klädstånden.
Borta är den där strama mottagningssköterskan och nu möts jag av ett bländande leende och en värme i blicken. Hon vill veta hur det gått med mitt knä och sedan säger sköterskan i henne "att du borde inte gå så här långt(300m)"
Sedan fick jag agera smakråd gällande inköpet av en ny topp. Hennes väninnor hade dissat den som hon tänkte köpa men jag supportade henne och sa att hon kommer att bli skitsnygg i den. Fast jag sa nog nå't liknande "suay maak maak" vilket fick hennes väninnor att fnissa och puffa på henne.

Väl tillbaka på avdelningen hade de börjat bli oroliga eftersom de tyckte jag varit borta så länge. Jag hade missat två av läkarna som hade kommit förbi men de skulle återkomma senare. Det skulle varit i Sverige det :)
När jag träffar läkarna senare så tycker de att jag är redo att skrivas ut men jag får gärna stanna några dagar till om jag vill.
Jag beslutar att stanna en dag till så hinner SOS International ordna hotell där jag kan bo fram till återbesöket.

10 dagar i Bangkok: 3

Dag 3 den 21 januari

Trots att jag haft sällskap så gott som hela natten så har Phueng sovit hela natten i sängen bredvid och inte märkt något av nattens aktiviteter. När jag berättar om mina upplevelser med "Pee & Poo-nurse" så frågar hon vem av dem det var men konstaterar snabbt att "They are all beautyful so I am jealous anyway"

Förmiddagen ägnades åt att alla fyra läkarna turades om att besöka mig, lite rörigt då budet om när jag kunde gå upp varierade.

När jag frågade varför jag fick sova under operationen skrattade Dr. Singh hjärtligt och tittade på den kvinnliga narkosläkaren som log förstående mot mig. Hon förklarade att hon tyvärr redan var gift och att man kunde inte ta med sig av narkospreparaten till en privat fest.

Jag hade inte varit otrevlig iaf men stämmningen hade varit för hög för att passa in i operationssalen.

Jag fick inget besked om när jag kunde gå upp så efter lunchen som intogs i sängen så staplade jag för att gå och ta mig en dusch. När jag höll på att ta av mig den bakknäppta sjukhusskjortan rycks dörren upp av en förfärad sköterska som förklarade att jag fick inte på några villkor duscha själv. Phueng hade gått ut en sväng så det var bara att krypa till korset och bli duschad och tvättad. Jag tror hon blev lika mycket duschad som jag innan vi var färdiga.

Jag ville ta på mig mina egna kläder men det gick inte för sig så det blev sjukhusskjortan igen.

Jag slog mig sedan ner i salongen för att ta en fika och titta lite på den stora platt-TV'n som fanns där. I sovrummet fanns det bara en liten platt-TV ;)

Efter fikat var det rond igen och då fick jag tillåtelse att gå upp och äta middag.

Jag hade ju bra utsikt(16 vån.) från sängen om jag tröttnade på att surfa och kolla på TV.

Jag somnade ifrån ganska tidigt efter middagen och stackars Phueng hade nog ganska tråkigt men å andra sidan så är hon ganska bra på att se på alla dåliga thailändska TV-serier som rullar på i all oändlighet.

10 dagar i Bangkok: 2

Dag 2 den 20 januari

Dags för operation och dagen börjar med incheckning på ortopedmottagningen.
Där blir jag omhändertagen av min favoritsköterska som återigen vill väga, mäta och kolla blodtrycket. Jag hör på hennes tonfall att det är bara att ta plats. Jag har dock synpunkter på blodtryckstagningen men hennes blick får mig att lämna ämnet.

Dags att gå in till Dr. Singh igen och sköterskan följer med mig dit och lämnar mig i hans händer med orden: Här är Mr. Michael och han är 180 cm lång. Dr. Singh tittar noggrant på henne och sedan på mig och utbrister med ett skratt: Jag hör att ni kommer bra överens i alla fall. Det är inte många hon gör det med.

Efter genomgång av prover och undersökningar från gårdagen är det dags att gå över till operationsavdelningen. Där var det snabba ryck och snart låg jag på bordet, redo för operation. Jag skulle vara vaken men minns i princip ingenting förrän jag vaknade upp fyra och en halv timme senare på mitt rum. Rum och rum, svit kanske är rätt ord.

Orsaken till att de sövde mig var att jag hade hållit låda och stört läkarna för mycket så de tyckte det var bättre att jag sov. Väl på mitt rum så var det trafik hela kvällen med personal som pysslade om mig och det fortsatte hela natten var 30:e minut.

Ihärdigast var min "Pee & Poo-nurse" som var på mig hela tiden för att få mig att dricka och komma igång med pee & poo. Hon mätte innehållet i vattenflaskorna och antecknade allt noga trots att jag förklarade att både Phueng och jag drack från samma flaskor.

Jag vägrade dock pinka i flaska liggandes i sängen och tänkte hålla mig tills jag kom på benen igen. Nu var det bara så att sköterskan hade bestämt sig för att jag skulle klara av det innan jag gick ur sängen och tog till alla knep. Hon masserade för att jag skulle slappna av, tur att jag fortfarande var bedövad ;) Sedan kom hon med en ispåse och placerade över blåsan.
Vid 3-tiden på natten hade jag fortfarande inte kommit till skott när jag vaknar av en varm hand på mina nerkylda kroppsdelar. Nu hade bedövningen lättat, blodet strömmade till och sköterskan förklarade rodnande att, det går iaf inte att pinka med den nu.
En halvtimme senare förklarar hon att om jag inte pinkar snart så måste hon sätta kateter på mig. Jag ger upp och greppar urinflaskan och fyller den till 2/3 innan jag biter av och lämnar över flaskan till henne. Var det inte svårare än så frågade hon mig. Nej, svarade jag men det andra sättet var mycket roligare.

10 dagar i Bangkok: 1

Dag 1 den 19 januari

Då var det dags att äntra den gulgröna pippin vid namn "Surin" för att flyga till Bangkok. Det var uppstigning kl. 3 för resan till flygplatsen i Udon Thani(läs inlägget hok mohng chao)

Här var det till att knalla ut till flygplanet och Phueng var lite byxis, första flygturen.

Nu gick allt lysande och efter den knappa timme det tog så kom vi som sista passagerare ut i terminalen. Vår chaufför hade precis tagit ner skylten och var på väg till bilen när någon fick syn på oss och ropade tillbaka honom.

De körde oss igenom Bangkok till hotellet, A-One där vi fick vänta en halvtimme på rummet då det fortfarande var förmiddag. Piccolon hade dock glömt oss och när jag åkte ner igen så fick han bråttom men ingen dricks.

Efter en sedvanlig genomgång av rummet inkluderat ett par zappningar av alla TV-kanaler var det dags att äta något. Minns inte ens vad vi åt men det var troligtvis nudelsoppa på nå’t litet hak

Nu var det dags att gå över till sjukhuset ett kvarter bort och via smala och slingrande vägar så hamnade vi rätt. Först så blev det inskrivning och fotografering, sedan vidare till mottagningen. Efter en stunds vänta kom en sköterska som till skillnad från de andra inte visade en tillstymelse till leende. Hon tog med mig in i ett rum och förklarade att det var dags för blodtryck, temp, vägning och mätning.

Jag gjorde mig populär direkt när jag påpekade att det systoliska var för högt. Om blickar kunde döda. När vi sedan kom till mätningen så förklarade hon 178 cm. Kom igen nu då, sa jag åt henne, jag kan väl inte vara 178 cm med skorna på, det står ju 185 här sa jag och visade fram passet. Ja,ja jag skriver väl 180 då. När jag kommenterade med ett: jag älskar dig också, på svenska, så rörde sig faktiskt läpparna lite i sidled.

Ny väntan och 20 minuter senare kommer min solstråle och meddelar att Dr. Singh tar emot nu. Dr. Singh ja, han såg precis ut som det med håret väl inlindat på bästa sikh-stil. Det var en pratglad och trevlig man som jag gärna skulle gå ut och ta en öl med. Han visste inte mer än att jag hade ont i knät men jag hade ju med mig en uppsättning bilder från magnetröntgen som jag klämde upp på ljustavlan och visade vad det var som var galet.
Ja du, mr Amberg, jag ringer en kollega som är utbildad i Texas på så’nt här och 30 min senare dök han upp och tittade lite på bilderna och klämde på knät. Jag har en lucka i morgon eftermiddag så vi tar operationen då, går det bra?

De ville lägga in mig på en gång för att ha mig tillgänlig om något av proverna eller röntgenbilderna inte skulle vara ok. Jag var dock inte så sugen på det utan frågade Singh när han kommmer på morgonen och att jag kan vara där samtidigt.
Deal, men 6 timmars fasta före op så ingen mat eller dryck efter 07:00

Tillbaks till hotellet för en tupplur. Jag hade lite svårt att sova så det blev lite TV-tittande och lite ljudbok innan jag föll i dvala.
Efter lite uppsnyggning så tog vi en taxi till Benjasiri Park på Sukhumvit Road alldeles intill Emporium. Vi tog en promenad i området och Phueng visade mig huset hon bott i då hon jobbade i Bangkok. Skumma kvarter för en liten tjej från landet men hennes chef såg alltid till att hon hade nå’n som följde henne hem till dörren. Hon slutade alltid kl. 2 på natten och chefen ville gärna att hon kom nästa dag också.

Vi slog oss ner i parken och drack en kall Chang och studerade vimlet av människor. Det var faktiskt första gången jag sett Phueng sitta ner och bara koppla av och njuta av att bara vara. Jag drack en öl till innan vi skulle gå en vända i Emporium. Ganska tråkigt och stelt varuhus så vi drog efter ett snabbt varv.

Nu var det dags för sushi på den japanska restaurang där Phueng jobbat i två omgångar.
Det var ett kärt återseende och alla var ju naturligtvis nyfikna på mig.
Hennes f.d. chef ville gärna ha en pratstund han med men var fin nog att dra sig undan när vi skulle äta. Jag fick mig dock en pratstund med honom utanför när Phueng var ute i köket och rörde i grytorna. En mycket trevlig man som gärna såg att Phueng kom tillbaka och arbetade för honom.
När vi var färdiga så ordnade han en bil som körde oss hem. Det visade sig vara hans egen bil och chaufför.

Nu var det bara god natt kvar, nästan iaf. Phueng tog ett andra bad för dagen. De har aldrig haft nå’t badkar så det var något helt nytt för henne. Vilka olika världar vi lever i. Det blev många bad under de här tio dagarna.

Hok mohng chao

eller “hur mycket är klockan?”

Tid, ja vad innebär det begreppet egentligen?
Vi svenskar är ju ganska så styrda av tiden. Allt schemaläggs noga så att dygnets 24 timmar kan utnyttjas maximalt. Att hålla tiden är något som man bara skall göra, säger han som i många år förklarade sin tidsoptimism med att han var född ”fem över”.

Men det är historia sedan den dag jag erkände det för mig själv inför ett större sällskap i bästa AA-stil.

Tiden här i Thailand verkar vara av underordnat intresse och det känns som om det bara är på flygplatserna som tiden existerar. Men å andra sidan så beror nog det på att många flygturer måste anpassas till den övriga världen. På flygplatserna används också 24-timmars tidsangivelse vilket förmodligen är anledningen till att tiden fungerar där.

Den thailändska tidsmätningen med fyra 6-timmars perioder är ju som gjord för att missförstås.

Vad sägs om: saam är tre och tillika den tredje timmen i varje sextimmarsperiod.
-tee saam, 03:00
-saam mohng chao, 09:00
-baai saam mohng, 15:00
-saam thum, 21:00
Och i stället för att säga 14:50 så blir det: eek sip naathee baai saam mohng

Många är de gånger jag varit helt ovetande om när saker skall ske. Dels beroende på att de övriga inte heller är på det klara men även på översätta tiden till en mera begriplig tidsangivelse. Jag brukar alltid fråga minst tre gånger för att få fram den rätta tiden och det är ofta jag får olika svar. Nu har jag min eminenta English – Thai bok där tiden ägnas några sidor som jag tar till vid oklarheter.

Även när man har en bestämd tid så betyder inte det så mycket iaf. Som ett exempel: Vi skulle till ett tempel en söndagsmorgon och jag tycker då att det är viktigt att vi kommer i tid. Efter en del dribblande så vet jag att vi skall åka från BanMo ”Hok mohng chao” d.v.s. 06:00


Jag ser till att vi går upp tidigt och är på plats strax innan 06:00.

Vi är tretton st som skall åka men det är helt stilla så jag sätter mig ner, tar en kopp kaffe och röker en cig medans Phueng går in och ser till att barnen blir klara. Efter nå’n halvtimme och ytterligare en cig börjar det röra på sig lite grann och solen börjar gå upp men ännu ingen antydan om avfärd.

Klockan bli sju och någon frågar om jag är hungrig.
Jag avböjer med hänvisning till min frukost för två timmar sedan.
Jag tar kameran och går runt lite i byn och tar lite morgonbilder, dricker lite mer kaffe och röker några cig till. Fan, jag brukar ju inte röka på morgonen. Nu är det iaf full aktivitet och folk springer runt och packar bilen. Ja, det räckte med en bil då Phueng och jag skulle åka motorcykel. Strax efter åtta så kommer Phueng sättande och säger att nu åker vi. Lite drygt två timmar efter hok mohng chao.

Ett annat exempel är när vi skulle flyga ner till Bangkok vid halv sju-tiden på morgonen. Vi ordnar med några kompisar att de skall köra oss till flygplatsen kl 04:30 vilket tar ca 1 timma och då är vi där i god tid innan.

Ett par minuter över tre så ringer mobilen och kompisarna står utanför. Vi har ju alldeles nyss, nästan iaf, gått och lagt oss. Det är bara att slå på kaffet och se glad ut och halv fyra satt vi i bilen och var på väg.

Det blev två långa timmar på en i det närmaste öde flygplats. Kvart i sex dök våran granne och hyresvärd upp i terminalen. Var det hit ni skulle när ni åkte i natt, ni kunde ju ha åkt med mig i stället, sa han. Men pippin lyfte iaf i tid, nu var det flygplatstid.

Man blir iaf lite klokare med tiden.
I förrgår så skulle vi till ”barnavårdscentralen” med Phuengs yngsta dotter och tiden var saam mohng chao, d.v.s. 09:00
Jag gör numera ingen större brådska utan håller mig startberedd bara. När klockan börjar närma sig tio så börjar det hända saker och starx sitter vi på motorcykeln hem till hennes föräldrar för att hämta flickan. 10:20 rullar vi in på gården vid barnavårdscentralen och där är det ingen som är det minsta bekymrad över tidpunkten för vårat besök.

Rubriken, ”Hok mohng chao” har blivit mitt uttryck i frågor gällande tiden. Hur mycket är klockan? Vilken tid? Etc.


När Phueng frågar mig hur mycket klockan är så är det numera alltid med tillägget ”inte hok mohng chao”