10 dagar i Bangkok: 2

Dag 2 den 20 januari

Dags för operation och dagen börjar med incheckning på ortopedmottagningen.
Där blir jag omhändertagen av min favoritsköterska som återigen vill väga, mäta och kolla blodtrycket. Jag hör på hennes tonfall att det är bara att ta plats. Jag har dock synpunkter på blodtryckstagningen men hennes blick får mig att lämna ämnet.

Dags att gå in till Dr. Singh igen och sköterskan följer med mig dit och lämnar mig i hans händer med orden: Här är Mr. Michael och han är 180 cm lång. Dr. Singh tittar noggrant på henne och sedan på mig och utbrister med ett skratt: Jag hör att ni kommer bra överens i alla fall. Det är inte många hon gör det med.

Efter genomgång av prover och undersökningar från gårdagen är det dags att gå över till operationsavdelningen. Där var det snabba ryck och snart låg jag på bordet, redo för operation. Jag skulle vara vaken men minns i princip ingenting förrän jag vaknade upp fyra och en halv timme senare på mitt rum. Rum och rum, svit kanske är rätt ord.

Orsaken till att de sövde mig var att jag hade hållit låda och stört läkarna för mycket så de tyckte det var bättre att jag sov. Väl på mitt rum så var det trafik hela kvällen med personal som pysslade om mig och det fortsatte hela natten var 30:e minut.

Ihärdigast var min "Pee & Poo-nurse" som var på mig hela tiden för att få mig att dricka och komma igång med pee & poo. Hon mätte innehållet i vattenflaskorna och antecknade allt noga trots att jag förklarade att både Phueng och jag drack från samma flaskor.

Jag vägrade dock pinka i flaska liggandes i sängen och tänkte hålla mig tills jag kom på benen igen. Nu var det bara så att sköterskan hade bestämt sig för att jag skulle klara av det innan jag gick ur sängen och tog till alla knep. Hon masserade för att jag skulle slappna av, tur att jag fortfarande var bedövad ;) Sedan kom hon med en ispåse och placerade över blåsan.
Vid 3-tiden på natten hade jag fortfarande inte kommit till skott när jag vaknar av en varm hand på mina nerkylda kroppsdelar. Nu hade bedövningen lättat, blodet strömmade till och sköterskan förklarade rodnande att, det går iaf inte att pinka med den nu.
En halvtimme senare förklarar hon att om jag inte pinkar snart så måste hon sätta kateter på mig. Jag ger upp och greppar urinflaskan och fyller den till 2/3 innan jag biter av och lämnar över flaskan till henne. Var det inte svårare än så frågade hon mig. Nej, svarade jag men det andra sättet var mycket roligare.