Negerbollar och annat gott

Nu är det dags igen att ta ansvar och visa vägen till ett ickerasistiskt och mångkulturellt samhälle.

Fazer tar åt sig efter massornas protester och skall nu byta namn på sina snacks "Kina" vars förpackning pryds av en leende asiatisk man i rishatt.

Äntligen är detta långa lidande över för alla med asiatiskt ursprung och en milstolpe kan skrivas in i historieböckerna.

Senast det begav sig för den rasistiska chokladjätten Fazer var när man efter 80 år bytte utseende på sina lakritsstänger som legat till grogrund för förtryck i årtionden. Det var ett svart barn med stora röda läppar som prydde omslaget till dessa godbitar.

Andra exempel på dolda redskap i det smygrasistiska samhälle vi lever i är produkter som GB's Nogger Black och 88:an.

Hur är det med vitlök då? känns ju inte speciellt trevligt för de vita som bor i vårat land. Kanske är dags för ett namnbyte där också. Föreligger kanske en del svårigheter att hitta källan till det hela så vi kan få ett namnbyte till stånd.

En klassiker i ämnet är den berömda negerbollen som fick stryka på foten och numera endast benämnas som chokladboll.
Eller som Vienerbrot i internationella sammanhang.

Är det oväder eller inte?

Ja, det är ju frågan det.
Sitter här i orkanen Katias efterdyningar och solen tittar fram igen.
Inte blev det mycket med den stormen inte. Här åker man nästan 40 mil för att få uppleva ett rejält busväder och så blir det bara lite regn och blåst.

Jag tillhör dem som uppskattar ett rejält oväder med regn, åska och stormvindar.

Tur att man skall ner till paradiset i Thailand snart och där kunna ta del av ett och annat monsunregn, se bilden på resultatet av söndagens nederbörd på soi Bukhao i Pattaya.
135 mm kom det och det kanske inte var så roligt för de som fick vatten övrrallt. Dock garanterat underhållande om man sitter med en kall Chang och en kamera på en högre belägen uteservering.

Att ta en förlust

Jag brukar inte ha några problem med att ta en förlust. Vägen dit kan vara värre även om det blivit bättre med åren. Vägrar att ge upp även om man ligger under stort, "It ain't over til' the fat lady sings".

När det väl är över och en förlust ett faktum så är det bara att bita ihop och ta nya tag. Jag kan leva med att mina favoritlag, Leksand och Hammarby inte spelar i högsta serien. Det kommer snart en ny säsong och då är vi på väg upp igen.

Värre är det dock när fotbollslandslaget spelar bort sig i EM-/VM-kval. Som senast då man bara ställde ut skorna mot Ungern och väntade på att Zlatan skulle hänga segermålet på övertid.

Jag glömmer heller aldrig när Sverige förlorade borta mot Tjeckoslovakien i kvalet till VM i Mexico efter bl.a. självmål av Andreas Ravelli.
Det gjorde dock inte så mycket enligt expertisen. Sverige skulle ju bara slå Malta samtidigt som Västtyskland skulle göra detsamma med Portugal som var enda hotet mot oss.

Visst vann Sverige sin match till slut efter Glenn Strömbergs segermål. Men det omutbara Västtyskland förlorar helt ofattbart på hemmaplan och Portugal blåser Sverige på en plats i solen.

Det var en förlust som tog tid att smälta även om det blev många höjdpunkter i detta fantastiska VM-slutspel i ett stekhett Mexico.
Ett VM som dominerades av Maradonna, som här i kvartsfinalen mot England.

Positivt vid 1-0


och lite mindre positivt vid 2-0


Jag tror inte engelsmännen har smält den förlusten än trots de 25 år som passerat

Finalen vanns av Argentina som besegrade Västtyskland med 3-2

När jag håller på att knacka ned det här så får jag höra om flygolyckan i Ryssland där hela ishockeylaget Lokomotiv Jaroslavl omkommer.

Då kan man snacka om förlust. Hur tar man en så'n förlust?

Som nam naa

Träningsvärk är väl bara för mesar eller hur var det?
Får väl med den teorin sälla mig till mesarna då jag inte hittar nå'n bra bortförklaring till värkande och stela muskler.

Veckan som gick var en ganska normal träningsvecka med två pass på gymet, två innebandypass och en golfrunda på över fem timmar. Ett par 7-8 kilometers-promenader kan väl läggas till listan också.

Skall man verkligen behöva ha träningsvärk då? Jag tycker inte det.
Det som saknas kanske är värme och regelbunden massage vilket gör underverk med en hårt arbetande kropp.

Eller är det helt enkelt så att när man passerat 50-strecket så skall man sluta med att fara runt och sporta. Det har man ju gjort i hela sitt liv så det kanske borde räcka.
Kanske är bättre att sätta sig ner i soffan och titta på Idol, Robinsson, Bingolotto eller vad det nu är som kan tänkas fylla livet.
Äta för mycket, dricka för mycket och helt enkelt bara ha det bra, om det nu är det som är att ha det bra?

Nä, det är nog inget för mig. Jag kör på som vanligt och veckan schema ser ut så här:
Mån: Vilstaspåret, 5 km
Tis: Gym, 2 tim
Ons: Innebandy, 1 1/2 tim
Tors: Gym, 1 tim alt. spåret 5 km
Fre: Gym, 2 tim
Lör: Innebandy, 1 1/2 tim
Sön: Vilodag, hahaha

Kommer jag och gnäller på det här viset nästa måndag,
säg bara, Som nam naa

3:e september

3:e september, en helt vanlig höstdag. Det är ju trots allt höst även om vi inte gärna vill kännas vid det.


För 44 år(1967) sedan så var det en stor händelse i Sverige just det här datumet, vi bytte från vänstertrafik till högertrafik.

Mina minnen från den dagen var att morsan gick upp i ottan för att åka till Stockholm med Anni-Frid Lyngstad som skulle deltaga i talangtävlingen "Nya ansikten" på Skansen.
De ville inte bli sittande i något trafikkaos på vägen.
Hur det gick efter att hon vann den tävlingen är ju musikhistoria.

Hur gick det med högertrafiken då? Jodå, det avlöpte väl utan några större incidenter och det dröjde ända till eftermiddagen innan den första allvarligare olyckan inträffadde.
En full rumpmas som fortsatte med vänstertrafik och frontade med en mötande bil.

Själv minns jag att vi for runt med cyklarna och tyckte att det var skitroligt att få köra på fel sida.
Vi for runt i kvarteren och på E3:an(numera E20) som passerade genom vårat bostadsområde på den tiden.

Den 4:e juli som är USA's nationaldag efter deras självständighetsförklaring år 1776 är ju vida känt.
Den stora dagen borde kanske vara just den 3:e september. Det var den dagen år 1783 som USA blir erkända som självständig stat utav Storbritaninen.
Det tog alltså britterna över 7 år att erkänna det.

Nedräkning på allvar

1:a september i dag och därmed mindre än 3 veckor kvar innan det är dags att sätta sig tillrätta i Turkish Airlines TK1796 och lyfta mot Istanbul för vidare färd mot Bangkok.

Som vanligt börjar allt som skulle ordnas innan nu hamna i tidsnöd. Men, som den tidsoptimist jag är så kommer det att lösa sig den här gången också.

Att fixa-listan är rätt lång men jag bockar av vartefter.
I går inhandlades kaffebönor eftersom kaffemaskinen åker med i packningen. Turkarna är ju rätt så generösa med 30 kg tillåten bagagevikt.

Innebandyklubborna åker också med den här gången. Har fått kontakt med ett gäng som spelar varje söndag. Blir skönt med lite omväxling i motionerandet och inte bara köra på gymet.

Man or Mice

Det är ju nå't att fundera på här i Thailand med alla ladyboys.
Här om dagen fick jag möjlighet att ställa den frågan.

På många barer och restauranger här så består herrtoaletten av en urinoar och en vanlig toalett.
Nu var blåsan sprängfull och jag stegade mot toaletten precis samtidigt med en ladyboy. Vi blir stående i dörren och vi tittar på varandra.
Jag frågar, man or mice? Mice blir hans/hennes svar och vi går in samtidigt. Han/hon sätter sig på toan och jag parkerar mig framför pissholken och lättar på trycket.
När vi kommer ut tillsammans så tittar folk intresserat på oss när hon/han tackar för sällskapet.

Man får ju bjuda lite på sig själv i bland.

Bötfälld….igen.

Frågan är inte om jag skall bli haffad av lagens långa arm när jag kör motorcykel här i Thailand utan när.
Tidigare har jag skrapat ihop följande böter: 100 bath för 2 personer utan hjälm i Si Chiang Mai.
200 bath för avsaknaden av körkort i Nong Khai. Trodde jag blev stoppad för att jag körde på fel sida men icke sa nicke. Det är tydligen helt ok att köra på fel sida så länge man har körkort.
200 bath för att ha kört utan körkort på väg till Bang Sare.

Nu klarade jag mig i 3 månader den här gången utan att bli bötfälld alltså. Det var mycket trafikpoliser på hugget uppe i Udon Thani med ständiga kontroller.
Fick blåsa 5 gånger på 3 veckor (utan anmärkning) samt ett par körkortskontroller som jag klarade mig igenom.

Nere i Pattaya har kontrollerna stått som spön i backen men man lär sig var de brukar stå och då hinner man oftast vika av innan. Det skall ju tilläggas att jag saknar motorcykelkörkort men som regel så accepterar poliserna mitt svenska B-körkort.

Den här kvällen svängde vi ut på Pattaya Klang för att åka hemåt och såg poliserna där de brukar stå i första korsningen, jag gömde mig så gott jag kunde mellan bath-bussarna men den här gången var lagens arm lång. Polismannen klev över gatan och mellan bilarna tills han fick kontakt med mig och det var bara följa med snällt till andra sidan.

Körkort fram och han verkade nöjd med det. Då ville han se handlingarna för motorcykeln och jag förklarade att den fortfarande är så pass ny att de inte kommit än. Det skulle kosta 500 bath sa han och då är det inkluderat att passageraren saknar hjälm.

Ja ja, det är smällar man får ta. Polisen skriver ut boten och skickar iväg osss till polisstationen för att betala, Nu visade det sig att det bara var 200 bath för hjälmen :) Se'n får vi åka tillbaka till honom och visa upp kvittot innan han ger mig mitt körkort tillbaka.

Jag vill inte med det här framstå som duktig för att jag bryter mot lagen. Jag tar helt enkelt seden dit jag kommer och då funkar det så här.

Misslyckad vardagshjälte

Ja, det är inte lätt alla gånger när man försöker vara vardagshjälte.
I går när jag kom med motorcykeln och korsade pattaya Klang och kom in på den alltid trånga gatan utanför Carrefour så blev det plötsligt kaos.
En bil vinglar till häftigt innan den får motorstopp och föraren hänger sig på tutan.

Jag som står precis bredvid i mötande körfält ser direkt varför han tutar.
Föraren ligger över ratten och de vilt uppspärrade ögenen säger mig att det är helt åt h_e det här.
Frugan rusar vilt skrikande ut från passagerardörren samtidigt som jag får upp motorcykeln på stödet.
När jag rycker upp dörren så sliter hon förtvivlat i mig och försöker få mig därifrån. Jag får upp dörren och och lutar den helt livlösa mannen bakåt och ropar på ett par taxikillar att hjälpa till.
Till att börja med så verkar de vara mest intresserade av att titta på. När de ser att jag kollar puls och andning och skakar på huvudet så närmar de sig nyfiket. Men när jag vill ha hjälp med att få ur mannen ur bilen för att få till nå'n form av Hjärt- och Lungräddning då var det stopp.

Frugan har nu kommit in i bilen igen och drar i mannen från andra hållet. Det slutar med att några kvinnor tar hand om frugan och försöker trösta henne och där står jag som en annan idiot och kan inte bättre.
Kaoset är nu totalt på den trånga gatan och alla vill se den nu döde mannen som stirrar vilt med stora ögon och med fradgan rinnande nerför hakan.

Jag skakar på huvudet och gör en uppgiven gest, får tag i en tröja som ligger i bilen och täcker mannens huvud med.
Jag vänder mig lugnt om tar motorcykeln och åker tillbaka hem igen. Jag hade inte riktigt kraft att åka vidare på en gång.

Vi tänker olika, eller hur var det?

Var tog bloggandet vägen?

Det är ju frågan det. Nu har jag varit här nere i två månader och knappt hört av mig till Sverige men jag tänkte att det skulle bli lite ändring på det nu.

Jag har knappt önskat: God Jul, Gott Nytt År, sagt Grattis till er som fyllt år osv.

Förlåt mig alla ni. Jag lovar att det skall bli bättre.

Efter ca. 5 veckor i kappsäck kom jag till ro här i Pattaya. Hur kan man komma till ro i Pattaya undrar säkert många men allt handlar ju om vad man gör det till. Det har snart gått 4 veckor här och jag har hittat in i de dagliga rutinerna. Även om allt är oerhört flexibelt.

Efter de 3 veckorna uppe i Udon Thani stod det klart att det är upp till mig om jag vill bo ensam eller inte.
Jag valde ensam och drog ner till Pattaya där jag efter 1 vecka hittade en hyfsad lägenhet eller condo som det heter.
Den ligger i Nirun Grand Ville, ett stort condo-område med säkert 500 condos.
Det är en stad i staden och det mesta finns nog här inne på området. Barer, butiker, frisörer, tvätterier, restauranger, massage, gym, pool, security 24h. Det är nog 50-50 med thaiare och faranger som bor här och jag får nog ändra min inställning till att bo i ett så’nt här område.

Nu skall jag dock jobba en stund innan jag tar tag i det här med att resumera det som varit se’n jag lämnade ett snöigt och kallt Sverige.