10 dagar i Bangkok: 4

Dag 4 den 22 januari

Efter rond med var och en av de fyra läkarna är det dags att träffa fysioterapeuten. Det visar sig vara en ladyboy som kommer in och sätter sig på sängkanten. Jag ser Phuengs blickar när han undersöker knät/benet och gör noggranna jämförelser med det friska.

Det är kanske homofoben i mig som lockar dessa ladyboys till mig eller också så är jag så tilldragande att även det manliga könet attraheras.

Nu är det träning som gäller, flera pass om dagen. Knästödet och kryckorna blir mina närmaste vänner nu. Ja, förrutom fysioterapeuten då ;)
Trappträningen klaras av ganska omgående och när jag briljerat lite med min bländande kryckteknik får jag förtroendet att röra mig fritt. Nåja, nästan fritt, jag bör absolut inte gå mer än max 100 meter i ett sträck. Vilket spricker ganska snart då jag reda på att det är marknad bakom sjukhuset i dag.

Även om det är hett ute så är den friska luften välgörande och jag pinnar på med kryckorna in i myllret av människor på gatan. Normalt sett så är thailändarna väldigt artiga men att på något sätt hålla åt sig så att man kommer fram med kryckorna sitter långt inne. Kanske det är möjligheten till fynd på marknaden som förblindar dem.
Härligt att vara ute bland alla dofter igen, det lagas och säljs mat överallt och många sjukhusanställda passar på att äta lunch, eller vad det nu blir.

Plötsligt hör jag någon som ropar på mig "Michael, manee manee" och jag får syn på min favoritsköterska från mottagningen som står med ett par väninnor bland klädstånden.
Borta är den där strama mottagningssköterskan och nu möts jag av ett bländande leende och en värme i blicken. Hon vill veta hur det gått med mitt knä och sedan säger sköterskan i henne "att du borde inte gå så här långt(300m)"
Sedan fick jag agera smakråd gällande inköpet av en ny topp. Hennes väninnor hade dissat den som hon tänkte köpa men jag supportade henne och sa att hon kommer att bli skitsnygg i den. Fast jag sa nog nå't liknande "suay maak maak" vilket fick hennes väninnor att fnissa och puffa på henne.

Väl tillbaka på avdelningen hade de börjat bli oroliga eftersom de tyckte jag varit borta så länge. Jag hade missat två av läkarna som hade kommit förbi men de skulle återkomma senare. Det skulle varit i Sverige det :)
När jag träffar läkarna senare så tycker de att jag är redo att skrivas ut men jag får gärna stanna några dagar till om jag vill.
Jag beslutar att stanna en dag till så hinner SOS International ordna hotell där jag kan bo fram till återbesöket.