Arlanda ett par timmar innan avgång brukar vara tillräckligt för att bygga upp den rädsla jag har inför en flygning. Det var nå’t som vid lite eftertanke där på Terminal 5 inte stämde, hade jag missat nå’t? Jodå, det hade jag, hela analysen av TG 971 från Thai Air som skulle svara för den 10,5 timmar långa flygningen från Zürich till Bangkok, ett litet sting av ångest infinner sig iaf.Airbus 340-600 och jag har inte en susning om hur många passagerare den tar, motorstyrkan? Inte ens hur många motorer det är? räckvidd? Hur många km kabel som finns i planet? Längd, spännvidd, bruttovikt? Ja, alla bitar saknas i pusslet. Vad heter kaptenens hund t.ex och hur mår den? Sitter han och oroar sig för den isf för flygningen? Ni förstår ju själva hur det är att kasta sig helt ovetande ut i rymden.
Nåväl, jag kliver på Swiss-kärran till Zürich i sista stund och hinner inte ens få på bältet innan vi rullar. En liten pojke på andra sidan gången utbrister förtvivlat, ska vi åka till Schweiz? Jag vill flyga dit! Och flyga gjorde vi så snart vi fått upp lite fart bara och pojken var nöjd och belåten. Fullspikat till sista plats var det denna söndagsmorgon, vad för alla människor till Zürich en dag som denna i slutet på oktober? Många liksom jag verkar ha anslutningsflyg att passa då det blev full fart på lämmeltåget så snart dörren öppnades till kabinen. Det blev en lång vandring till terminalen och sedan transport med underjordiskt tåg till Terminal E där TG971 stod och väntade på mig. En timme till avgången mot BKK kan tyckas tillräckligt men den gick snabbt och det blev ingen tid till att bygga upp lite råångest som grund till den stundande panikångesten som väntade.
Väl inne i planet som kändes bekant tack vare färgsättningen och den ständigt leende personalen och ett första tillfälle att praktisera lite thai med ett ”Sawadee khrap”. Men skillnaden mot gamla hederliga TG961 var stor och det kanske är läge att byta ut 747:orna som går mellan ARN och BKK. Väl tillbakalutad i sätet var det bara att vänta på Take off och det var rätt snart gjort och nu syntes alptopparna sticka upp genom molntäcket, otroligt vackert.
Nu börjar jag bli orolig för det känns fortfarande ganska behagligt det här men förhoppningsvis så går det över när maten kommer in. Jag blir ganska trängd när matborden är nere och brickan fullastad med massa god mat och personal som fyller hela gången och frågar mig en massa saker som jag aldrig brukar höra pga ångesten som håller på att spränga huvudet på mig. Jag svarar dock artigt och upptäcker att jag kan välja själv vad jag vill äta och dricka. Jag behöver alltså inte bara säga, samma som den som sitter intill. Förvisso var rotsakslådan jag fick med Finnair i somras helt OK men jag kanske hade valt nå’nting annat om jag varit vid mina sinnens fulla bruk, om man nu är det nå’n gång. Måltiden klarades av galant och jag slog till med att beställa in lite whisky och en cognac till kaffet. Följde upp det hela med en Gin/tonic (Bombay Saphire, ginets gin). Känner mig inte trött så jag kastar mig över deras In flight entertainment system och zappar runt en stund tills jag bestämmer mig för att se nyinpelningen av Pelham 123 kapat med John Travolta och Denzel Washington, helt OK och två timmar till har gått. Lutar mig tillbaka med lite thaimusik i lurarna och slumrar bort ytterligare några timmar. Sedan orkar jag inte med det längre och gör som så många andra(vuxna), tittar på den helt underbara filmen Ice Age 3. Tiden går fort när man har roligt och snart är det dags för frukost nå’nstans ovanför New Dehli precis som med TG961 så har vi flugit upp över Svarta havet och vidare över Afganistan, Pakistan osv. Förmodligen så ligger hon precis i hasorna på oss.
Tre timmar på Suvarnabhumi med kaffe och cigaretter och en kall Chang innan det är dags att flyga vidare med Thai Air upp till Udon Thani, en nätt lten flygning på en timme. Kan bara konstatera att det är mitt tredje flyg inom ett dygn och även det är fullsatt, verkar vara en bra buisness det här med flyg. På tal om det så måste jag kolla av mitt innehav av SAS-aktier för att se om jag har råd med en semesterresa ner till havet ett par veckor. Väl framme i Udon Thani kan jag bara konstatera att jag blivit blåst på konfekten totalt och det enda som blev av panikångesten var en lätt förnimmels av obehag. Ska det verkligen vara på det här sättet? Här betalar man dyra pengar för en total skräckupplevelse och så visar det sig att det blev som att åka Nyckelpigan på tivoli.
