10 dagar i Bangkok: 1

Dag 1 den 19 januari

Då var det dags att äntra den gulgröna pippin vid namn "Surin" för att flyga till Bangkok. Det var uppstigning kl. 3 för resan till flygplatsen i Udon Thani(läs inlägget hok mohng chao)

Här var det till att knalla ut till flygplanet och Phueng var lite byxis, första flygturen.

Nu gick allt lysande och efter den knappa timme det tog så kom vi som sista passagerare ut i terminalen. Vår chaufför hade precis tagit ner skylten och var på väg till bilen när någon fick syn på oss och ropade tillbaka honom.

De körde oss igenom Bangkok till hotellet, A-One där vi fick vänta en halvtimme på rummet då det fortfarande var förmiddag. Piccolon hade dock glömt oss och när jag åkte ner igen så fick han bråttom men ingen dricks.

Efter en sedvanlig genomgång av rummet inkluderat ett par zappningar av alla TV-kanaler var det dags att äta något. Minns inte ens vad vi åt men det var troligtvis nudelsoppa på nå’t litet hak

Nu var det dags att gå över till sjukhuset ett kvarter bort och via smala och slingrande vägar så hamnade vi rätt. Först så blev det inskrivning och fotografering, sedan vidare till mottagningen. Efter en stunds vänta kom en sköterska som till skillnad från de andra inte visade en tillstymelse till leende. Hon tog med mig in i ett rum och förklarade att det var dags för blodtryck, temp, vägning och mätning.

Jag gjorde mig populär direkt när jag påpekade att det systoliska var för högt. Om blickar kunde döda. När vi sedan kom till mätningen så förklarade hon 178 cm. Kom igen nu då, sa jag åt henne, jag kan väl inte vara 178 cm med skorna på, det står ju 185 här sa jag och visade fram passet. Ja,ja jag skriver väl 180 då. När jag kommenterade med ett: jag älskar dig också, på svenska, så rörde sig faktiskt läpparna lite i sidled.

Ny väntan och 20 minuter senare kommer min solstråle och meddelar att Dr. Singh tar emot nu. Dr. Singh ja, han såg precis ut som det med håret väl inlindat på bästa sikh-stil. Det var en pratglad och trevlig man som jag gärna skulle gå ut och ta en öl med. Han visste inte mer än att jag hade ont i knät men jag hade ju med mig en uppsättning bilder från magnetröntgen som jag klämde upp på ljustavlan och visade vad det var som var galet.
Ja du, mr Amberg, jag ringer en kollega som är utbildad i Texas på så’nt här och 30 min senare dök han upp och tittade lite på bilderna och klämde på knät. Jag har en lucka i morgon eftermiddag så vi tar operationen då, går det bra?

De ville lägga in mig på en gång för att ha mig tillgänlig om något av proverna eller röntgenbilderna inte skulle vara ok. Jag var dock inte så sugen på det utan frågade Singh när han kommmer på morgonen och att jag kan vara där samtidigt.
Deal, men 6 timmars fasta före op så ingen mat eller dryck efter 07:00

Tillbaks till hotellet för en tupplur. Jag hade lite svårt att sova så det blev lite TV-tittande och lite ljudbok innan jag föll i dvala.
Efter lite uppsnyggning så tog vi en taxi till Benjasiri Park på Sukhumvit Road alldeles intill Emporium. Vi tog en promenad i området och Phueng visade mig huset hon bott i då hon jobbade i Bangkok. Skumma kvarter för en liten tjej från landet men hennes chef såg alltid till att hon hade nå’n som följde henne hem till dörren. Hon slutade alltid kl. 2 på natten och chefen ville gärna att hon kom nästa dag också.

Vi slog oss ner i parken och drack en kall Chang och studerade vimlet av människor. Det var faktiskt första gången jag sett Phueng sitta ner och bara koppla av och njuta av att bara vara. Jag drack en öl till innan vi skulle gå en vända i Emporium. Ganska tråkigt och stelt varuhus så vi drog efter ett snabbt varv.

Nu var det dags för sushi på den japanska restaurang där Phueng jobbat i två omgångar.
Det var ett kärt återseende och alla var ju naturligtvis nyfikna på mig.
Hennes f.d. chef ville gärna ha en pratstund han med men var fin nog att dra sig undan när vi skulle äta. Jag fick mig dock en pratstund med honom utanför när Phueng var ute i köket och rörde i grytorna. En mycket trevlig man som gärna såg att Phueng kom tillbaka och arbetade för honom.
När vi var färdiga så ordnade han en bil som körde oss hem. Det visade sig vara hans egen bil och chaufför.

Nu var det bara god natt kvar, nästan iaf. Phueng tog ett andra bad för dagen. De har aldrig haft nå’t badkar så det var något helt nytt för henne. Vilka olika världar vi lever i. Det blev många bad under de här tio dagarna.