Språkbarriären

Språket ja, det är ju en historia för sig. Jag brukar kunna greppa ett språk ganska bra men thailändska är inte direkt lätt att få grepp om. Det är lite grann med språket som med trafiken att thailändarna själva inte riktigt har koll. Emellanåt så uppfattar jag att de översätter thailändska åt varandra. T.ex. om jag säger något som en person lyckas uppfatta korrekt så förs det vidare två eller tre gånger i sällskapet innan alla nickar instämmande och ler. Det är OK för mig även om jag många gånger är övertygad om att hälften av dem har uppfattat nå’t helt annat.
Språkbarriären är ibland som det Stora Barriärrevet och man vet aldrig vilka fiskar som lurar på andra sidan. Vilket påminner mig om vad en amerikansk snubbe sa till mig en natt i ThaBo för ett par vecckor sedan. ”Mind Yourself, whatever You do, they are like sharks” Men han kanske bara var lite avundsjuk eftersom jag hade sällskap av tre damer och han inte nå’n och sista dansen hade redan gått. Trots ivriga försök så lyckades han inte kommunicera med dem, han provade till och med med Lao men inte ens det hjälpte.

Jag jobbar hårt med språket, nåja, ganska hårt, och har som målsättning att lära mig två nya ord om dagen eller en enkel mening med två till tre ord. Siffrorna har gått bra om man bortser från paet-åtta vilket jag har stora problem med att få till rätt uttal. Det blir jag ofta trackad för men jag brukar kontra med aroy vilket de själva uttalar aloy. Senaste dagarna har jag kört med färger och där har jag torskat på lueang vilket betyder gul. Det är också ett ljud som vi inte använder i svenskan t.ex. och det krävs en hel del tungvrickning för att få till nå’t som liknar gult. Nu har jag löst det på mitt sätt och uteslutit gult från färgskalan likväl som jag skippar åtta i räkningen. Jag sänkte priset på burköl från Leo från 28 bath till 27 bath och är därmed billigast på gatan samtidigt som jag räddar ansiktet.

Paet ja, regplåten till motorcykeln kom för ett par veckor sedan och de tre siffrorna på den är 868, paet hok paet, till allas stora glädje. Funderar på att köpa en lott till nästa dragning med så många åttor i som möjligt, det kanske är ett tecken.När färgerna sitter om ett par dagar skall jag ge mig på veckodagarna och sedan månaderna.

Det stora problemet är när jag väl lärt mig nå’t och fått godkänt så är det någon som korrigerar det när jag väl praktiserar mina kunskaper. Men som jag sagt så är ju inte thailändarna helt ense själva angående sitt språk. Se’n är det så att här uppe i Isaan så säger man en del saker annorlunda än i övriga Thailand.

Men missförstånden är många och jag vet många gånger inte vad som är på gång eller när det händer. Som härom morgonen då det mullrade utanför och ett tiotal motorcyklar parkerade medans grannarna gjorde stora ögon. Det var gänget som jag hade varit på tur med tidigare och kvällen innan hade vi ”kommit överens” om att åka till Sang Khom över dagen för att sedan avsluta med middag och lite party på den lokala nattklubben. Jag lyckades passa motorcykelturen lite snyggt men vi gick på middagen till kvällen. Det visade sig att det var en ny kille med som jag inte träffat förrut som var bra på engelska och vi fick till en hygglig konversation och de skrattade gott åt min berättelse ang. våran långtur för ett par veckor sedan med tältövernattning i bergen.

Ett annat trick som många använder sig utav är t.ex. Google’s språkverktyg, vilket spottar ur sig en massa rappakalja. På msn fick jag förra veckan ett meddelande med texten: I love you I hope our friends was a mistake or not? I will remove your shirt tomorrow when we come and hold your drink. Ett resultat av översättning från thai till engelska med hjälp av översättning på nätet. Inte helt lätt att förstå men det är ju det som de här raderna handlar om, språkbarriären. Nu tog hon inte av mig skjortan när hon höll min drink men det hade varit kul att veta vad hon egentligen menade.

I morgon är det dags för visa-run till Laos och jag och Phueng hade kommit överens med Ben att han skulle köra oss. Under gårdagen var aunty Kim här och vi pratade om visa mm då hon har många bra kontakter på Immigration och på ambassaden i Vientiane. Jag förklarade för henne att vi åker med Ben den här gången men nästa gång med henne då vi skall till ambassaden den gången. Hon förstod och jag lade det åt sidan men i dag så sa Phueng att hon inte ville åka med aunty på onsdag. Jag kontrade med att vi skulle åka med Ben men hon stod på sig och sa att Ben inte alls skulle köra oss. Jag ringde aunty för att kolla, och mycket riktigt, på onsdag morgon kl 9 plockar hon upp oss för resa till Laos. Tror jag iaf. Saam mohng chao (kl. 09:00) i morgon så vet jag svaret även om tid är ett okänt begrepp här men det återkommer jag om senare.

Vänstertrafik

Jag vet med mig själv att jag är en bra trafikant och har stenkoll på det mesta. Numera tycker jag att jag även behärskar motorcykeln i både låga och höga hastigheter.

Vänstertrafik då? Ja, det känns ju alltid lite fel första dagen när man är tillbaka här men det går ganska snabbt över. Men hur är det med thailändarna själva då? Man kan ju aldrig ta helt ansvar för sina medtrafikanter. Förhoppningsvis har de lite koll även om det kan vara svårt att se ibland.

Vi bor vid huvudgatan som går genom stan där det är ganska mycket trafik. Det är tre filer åt varje håll och ingen mötande trafik. Nåja, det sista skall tas med en nypa salt då det är väldigt många thailändare som kör på ”den andra vänstersidan”. Vänsterfilen närmast trottoaren är oftast fylld med parkerade fordon som när som helst ger sig ut i trafiken igen och den undviker jag att köra i även om det är tomt just för tillfället. Mittfilen är väl den som är lämpligast att köra motorcykel i eftersom bilarna alltid skall ta sig förbi en motorcykel om de får syn på en. Tråkigt för dem att min motorcykel inte är som de flesta andra halvslöa hondor som rullar här. Jag håller oftast samma tempo som övriga trafiken och då är det inte mycket utrymme att köra om på och de flesta som tar sig förbi är jag snart i kapp igen och passerar.

Att gå över våran gata till fots kan vara förknippat med fara om man tror att fordonen bara kommer från höger. Det gäller att: kolla höger, kolla vänster och höger igen innan det är dags att ge sig ut på asfalten. När det är dags att passera andra halvan så blir det, kolla vänster, höger, vänster och höger en extra gång eftersom marknaden ligger till höger och därifrån kan vad som helst komma när som helst.

Fordon som svänger ut åt vänster vrider inte allt för ofta på huvudet åt höger innan. Det ansvaret verkar ligga på den som redan befinner sig på huvudleden och som med en tutning talar om att han kommer.

Att köra om på landsvägen när det kommer en mötande motorcykel verkar inte bekymra bilisterna så mycket. Men det är klart, ingen mc-förare är sugen på att köra ”chicken-race” mot en 2,5-3 ton tung pickup så man förflyttar sig snällt ut på vägrenen.

Nu är jag ingen ängel själv i trafiken då det har blivit en hel del omkörningar på insidan. MC förväntas hålla sig på vägrenen och då den ibland är rejält tilltagen så använder jag den för att ta mig fram. Då slipper jag ge mig ut i den mötande trafiken. Även jag använder mig av den ”andra vänstersidan” ibland då jag inte orkar åka fram till nästa plats för en U-Turn.

Hjälmen är sedan tre dagar på vid alla åkturer och inte bara vid långkörningar. Det är ju faktiskt lag på att bära hjälm även här men det är inte många som gör det. Vi har blivit haffade en gång och då förhandlade Phueng ner böterna till 100 bath. Gick väl till fredags-whiskyn ;)I övrigt så lägger sig ordningsmakten inte sig i trafiken såvitt jag kan se. Fordon på fel sida, höga hastigheter, osv. Onyktra förare är en vanlig företeelse på vägarna här men det gäller ju å andra sidan polisen med. Jag har vid flera tillfällen suttit och druckit med poliser i tjänst där en del druckit ganska rejält, för att sedan ta tjänstefordonet därifrån.
Det förekommer nykterhetskontroller även här. På motorvägen mellan Nong Khai och Udon Thani är det ofta kontroll men hur skärpt den är har jag ingen anining om. Vi blir alltid förbivinkade då vi åker med ”morbrors” bil, han är nå’n höjdare i flottan och har nå’t märke i vindrutan som gör att de inte vill konfronteras med honom.

Mörkerkörning kan ju också vara ett äventyr då man aldrig vet vad som döljer sig efter de mörka vägarna. Bristfällig eller total avsaknad av belysning är inte helt ovanligt bland mc och traktorer. Samt att det även i mörkret kommer trafikanter som kör på den ”andra vänstersidan”. Jag använder mig av den svenska modellen vad det gäller placering i vägbanan med motorcykel så jag har oftast lite marginal. Att ligga och köra 100km/h på vägrenen i mörker är nå’t jag gärna hoppar över.

ThaiLoveLinks

Inte för att Phueng och jag träffades via ThaiLoveLinks men det var inte så långt ifrån. Vi kom i kontakt med varandra på internet den 29 maj i år och pratade lite på msn o via mail. Den 17 juni klev jag av Air Asia’s halvrisiga kärra i Udon Thani och innan kvällen var över så hade jag fått en ny familj.

Planen med min Thailandsresa var egentligen att ligga på beachen nå’nstans nere i Phuket och fira min födelsedag. Då Phueng ett par dagar innan min resa fick veta att jag skulle till Thailand så bjöd hon in mig till att komma upp till BanMo i Nong Khai provinsen. Jag hade ännu inte bokat inrikesflyget till Phuket så jag slog till med en biljett till Udon Thani i stället. Jag blev kvar alla tre veckorna i Phuengs sällskap och nu är jag tillbaka sedan två månader och stannar ytterligare fyra månader.

ThaiLoveLinks är tydligen väldigt stort och många väninnor tror att det var den vägen vi träffades och det går ringar på vattnet. Flera av dem har varit här eftersom de kan låna min dator med bredband och lägga upp sina profiler på TLL. Jag tar lite bilder på skönheterna och hjälper till lite med språket om det behövs. Nu kan man ju skriva på sitt eget språk men att berätta lite om sig på engelska underlättar nog en del för hugade spekulanter.
I bland är det snabba ryck och och då är det msn och video med flera personer samtidigt och alla deltar. Privacy är ett ord som inte finns här i Thailand, alla är delaktiga i samtalen. Jag försöker hålla mig undan men ibland ropar de på hjälp och snubben i andra änden kan se lite förvånad ut när jag dyker upp i rutan som gubben i lådan.

Ingen av dem har fått nå’t riktigt napp än men flera kontakter har knutits så vi får väl se vad framtiden har att utvisa. Min beundrarinna, Meaw har ju även hon träffat en man via TLL. Herk ifrån Californien som var här under tre veckor och de verkar vara inne på en fortsättning i mars. Trots det fortsätter hon att stöta hårt på mig med förklaringen att jag är nå’t annat än de män som finns på TLL. Många där är enligt henne västerlänningar som kan köpa sig all lycka som går att få här medans jag är en helt vanlig snubbe som måste jobba för att få ihop det. Hon försöker även med att det inte är något konstigt att män i Thailand går till flera kvinnor. Haha, lycka till lilla katten.

Jag kanske kan öppna en filial för ThaiLoveLinks här uppe nordöstra Thailand där vi kör irl i stället. Det kan bli lite som ”Vem tar vem” och vara det stora lördagsnöjet innan det är dags att dra vidare på lokal med sin nyvunna kärlek. En sak är iaf klar TLL är en jättebusiness.

Internet och jag

Jag får väl erkänna att jag är nå’n form av internetoholic, kan bara inte vara utan alltså.Tid för surfande på nerresan till Thailand fanns det inte och när jag väl fick ett par timmar över på Bangkoks flygplats, Suvarnabhumi så räknade jag stenhårt med deras Wi-Fi. Tyvärr så sket det sig så jag kom bara åt deras informationssidor och i brist på annat så surfade jag igenom dem lite snabbt. Funderade ett tag på att ta mig in till stan och inhandla utrustning för mobilt bredband men sansade mig.
Jag är ju snart på plats uppe i BanMo och kan utnyttja familjens internetcafé.
Men väl på plats så går ju tiden ganska snabbt och utan egen uppkoppling och där tillhörande frihet att surfa när det faller på så tog det nästan två veckor innan jag var ute i cybergröten igen. Med ett uppdämt behov av toksurfning och insamlande av onödiga fakta så blev jag stående som en bonnläpp i stan och visste inte var jag skulle ta vägen. Till slut så kollade jag iaf mailen och gjorde ett snabbt besök på Facebook men mer kom jag mig inte för.

Efter fyra veckor så åkte vi över till TOT som har sitt kontor 16 km bort i Tha Bo och beställde bredband med 3Mbit vilket bör räcka till även om det är thailändska Mbit.Räkna med ett par veckors väntan på installation var svaret på min fråga, När?Två veckkor frågade jag, är det tidigast möjligt och TOT-mannenkontrade med att det kanske går redan den här veckan. Det var onsdag då.

På fredag förmiddag gled en orange bil med TOT’s logga på upp utanför huset och tre man hoppade ut och studerade ledningarna utanför. De log emot mig och vinkade glatt innan de klämde varsin flaska med energidryck för att sedan fara vidare. Jaha, var min tanke, då blir det två veckor då.

Men man ska aldrig måla fan på väggen, ett par timmar senare dök de upp igen och satte fart med att borra, dra ledningar osv. Allting på thai-vis förstås, den kortaste killen fick den lägsta stegen för att göra det jobb som var beläget högst upp i rummet. Kabeldragningen gav en del problem då det är puts på väggarna. Jag trodde i min enfald att de skulle montera ett uttag på väggen för anslutning av modemet. Men icke sa nicke, de knipsade kabeln och tvinnade ihop den med anslutningskabeln till modemet och snodde ett par varv med eltejp runt. Det fungerar ju det också även om det estetiska fick vika åt sidan den här gången, eller rättare sagt som vanligt.

Hur som helst så 25 min senare, drickapaus inräknat så var jag äntligen ute på nätet igen.

Jag och jag förresten, tjejmaffian ockuperade datorn med en gång och efter en snabbinstruktion av den svenska layouten på tangentbordet så var jag ute i kylan.
Nu har det dock lugnat ner sig lite grann och jag går ofta upp tidigare än vad de gör så jag har min egen tid på morgonen. Tyvärr så är det ju natt hemma i Sverige då och det brukar bara vara Christoffer som är vaken då, inget ont i det ;) Mattias kan var inloggad nå’nstans men han sitter då djupt koncentrerad i nå’t spel online.

Jag har ännu ingen bra plats för dator och surfning och sitter än så länge på golvet framför ett lågt bord och det frestar på ryggen ganska ordentligt så det blir inte så långa pass som jag skulle önska.Det blir dock en tur till Tesco Lotus de närmaste dagarna för inköp av ett datorbord till en kostnad av 399 bath (80 SEK). En obekväm stol kan jag nog skaka fram nå’nstans ifrån och sedan kan jag toksurfa på allvar.

Nedladdning av filmer, musik och ljudböcker rullar på i nå’n form av passiv användning och ger en viss tillfredställelse. Nu hinner jag ju inte med att titta på någonting och jag hade hårddisken proppad med filmer som jag inte har sett så på den fronten är det sig likt. Man är en hamster. Musik går ju alltid åt och ljudböcker lyssnar jag på under min entimmeslånga morgonpromenad.Ska dock försöka klämma in nå’n filmkväll de närmaste dagarna. Problemet är bara det att jag är ju aldrig ensam och de andra är ju inte så intresserade av att beta av en 10-15 Wallander-filmer. Thai-filmerna kan nog gå hem men jag hör tillräckligt mycket thai om dagarna så för min del skulle en svensk eller amerikansk film vara ett välkommet avbrott.

Motorcykel I Thailand

Att åka MC I Thailand sags vara bland det farligaste man kan göra här. Det står var och varannan dag i tidningarna om turister som omkommer i mc-olyckor. Nu verkar det som om det är vanligast förekommande söderut i landet. Här uppe känns det ganska lugnt att åka runt.
Jag började med att försöka köpa en Suzuki Hayate 125 men det var svårt att få tag på och jag ville absolut inte ha en Honda. Då skulle jag aldrig hitta den bland alla andra då jag parkerar inne i stan.Valet föll i stället på en Yamaha Spark 135 RR som är riktigt pigg och trevlig att köra. Det är bra mycket mera drag i den än de flesta andra mc i samma klass och det är inte nå’n som utmanat mig ännu ;)

Hade hojen inne på 100-milaservice i fredags och det kostade hela 90 bath, under 20 kronor alltså och då byttes olja.

Dagen efter servicen fick mc’n sättas på prov ordentligt då vi åkte en sväng upp i bergen på över 50 mil. Jag med Phueng bakpå hade sällskap av en kille som är polis till Sang Khom där vi skulle möta de andra. Han tyckte att jag inte skulle köra mer än 100 km/h, förmodligen pga att de flesta mc i den här storleken inte är så bra i högre hastigheter.

Turen till Sang Khom har jag gjort några gånger så det var bara att stå på, trafiken var gles då klockan inte var mer än sju på morgonen. Själv körde han en mini-racing mc av något slag, se bilderna. De tre övriga som skulle åka mc hade liknande maskiner även de och tittade skeptiskt på min Yamaha och föreslog att Phueng skulle åka med i nå’n av pickuperna i stället. Men hon ville åka med mig och så blev det.

De var väldigt samspelta när de åkte och visade hela tiden tecken när det var något på gång eller hinder efter sidan. Farten skruvades ganska snart upp och vi susade fram i 110-120km/h genom byar och städer. Vindlande vägar upp och ner längs Mekongfloden, tyvärr så var jag koncentrerad på körningen så jag missade nog en hel del. Toppfarten noterades till 135km/h och då tog det en stund innan de andra hann upp mig igen. Har läst att det skall gå att skrämma upp den i 165km/h men det får väl bli nå’n gång när jag är själv på hojen.Det passade mig ganska bra att åka med tre framför mig då jag fick en bra linje att följa på den stundtals knixiga vägen. Roligast var det nog att åka uppför då den övriga trafiken inte hade nå’t att komma med i de branta stigningarna och tvära kurvorna. När vi gjorde sista stoppet innan vi åkte in i nationalparken för den sista klättringen så började det kännas i kroppen. Överarmar, axlar och nacke var stela av anspänningen, baken ömmade också en del. En öl i hammocken där med en fantastisk utsikt hade man faktiskt inte gråtit över, jo av lycka kanske.

Väl uppe på berget så byggdes det läger och mat lagades medan dryckerna flödade och solen gick ned. Snart var gitarren framme och allsången till thailändska poplåtar rullade fram över nejden. Nu var vi ju inte direkt ensamma på berget, det visade sig att ytterligare 10.000 thailändare beslutat att fira helg med camping där uppe.

Hemresan kändes lite lugnare och kanske berodde det på att jag nu visste vad jag hade framför mig och långa stunder åkte vi helt själva utan sällskap. Jobbigt att åka nerför så långt med mycket bromsande och det frestade på kroppen än mer. Men det var ändå med ett leende på läpparna som jag slöt ögonen på kvällen. Jag så vindlande vägar så snart jag blundade och jag varnade Phueng att jag fortsätter åka motorcykel när jag somnat.

Sanuk

Sanuk, ja vad är nu det?

I min English-thai bok ”The easy way of learning thai” står följande beskrivning av ordet Sanuk: Thai loves to have fun.They know how to enternain and having a good time. Thai don’t like to sit home alone. They enjoy going out together and having fun. Even during a financial crisis everybody takes it easy and enjoys life as much as possible. We are sure You will have a lots of fun in Thailand and won’t get bored. Visst ligger det mycket sanning I det, iaf har jag upplevt det under de sex veckor som gått den här gången.

Det har varit många roliga kvällar och det behövs inga stora medel för att det skall bli en lyckad tillställning. En samling människor, god mat och dryck, se’n så är det igång. Vi hade en riktigt lyckad kväll på uteplatsen i Banmo med familjen, ca. 10 pers och ganska snart var mikrofonerna framme och karaoken gick varm. Att Laos inte förklarar krig är ju ett under.

Likaså på en av brölloppsfesterna när musiken dånade och karaoke-sången rullade längs gatan. Alla var glada även när det bara var tre personer kvar och två av dem höll på att plocka undan det sista så ljöd musiken över byn.

I söndags så hade vi lite invigning här och fortsatte festen på JTM Resort, stans enda ”nattklubb”. Där spelar ett band varje kväll två gitarrer och en tjej som sjunger till förinspelat komp. Vi hade egen whisky med så det var bara att lämna ifrån oss den så serverar de åt en. När stämmningen stigit så blir det dags för de obligatoriska gästsångarna. Först ut brukar bli den lilla katoyen (Ladyboy) Oy som ormar sig på scenen och sjunger med kastratstämma några sånger. Omedelbart så kontrar en ganska storvuxen och bullrig thai med att dra ett par låtar med lite egna hip hop moves. Så pågår det under kvällen, det verkar vara den eviga strävan efter att få stå i rampljuset.

När stället stänger så drar vi vidare till grannstaden Tha Bo, 16 km bort och går på rockklubb. Ett ställe som skulle passa bra in i amerikanska södern. En stor lada med en massa pickuper parkerade utanför, inne är det trägolv, trämöbler och en scen i bästa westernstuk. På scenen ett sjumannaband med trummor, bas, keyboard, 3 gitarrer och en sångare. Stämmningen är hög och alla står och dansar vid sina bord. Mitt sällskap sätter sig vid ett snabbt iordningställt långbord medans jag står och lyssnar, rockband bör ses stående och snart står hela mitt gäng upp och dansar de med. Jag blir snabbt inbjuden till lite headbanging av några lokala rockers som tycker det är festligt med en farang på deras ställe. När bandet lirat färdigt vid tvåtiden så rullar pickuperna iväg en efter en men vi är lite sugna på att fortsätta.

In i bilarna igen och vidare, vi hamnar utanför ett större hus som ser ut som ett hyreshus ungefär med undantag av musik och rödaktig belysning i ett par fönster. Vi släpps in i nå’t som ser ut som en bar/restaurang, lite halvsunkigt med röda sammetsdraperier och skum belysning. Vi blir lotsade igenom några korridorer med stängda dörrar där det står skinnsoffor lite här och var. Till slut blir vi insläppta i ett VIP-rum med en gigantisk hörnsoffa, ett bord, TV med tillhörande ljudanläggning och en värdinna. Nu var det karaoke-fest som gällde och då det var Em’s födelsedag så blev det hon som fick vara sångstjärnan. Dock var det många som hjälpte till och avlöste henne.

Väl hemma igen så tar vi en liten eftersläckare utanför och ser staden vakna upp igen och när bussarna börjar rulla igen så är det dags för den sista refrängen. Fortfarande med ett leende på läpparna så bryter sällskapet upp för att få några timmars sömn innan det är dags för en ny arbetsdag. Fördelen med att vara egenföretagare är att man kan börja jobba när man har lust till det. Det var sanuk i en tappning och när jag skriver detta så har det blivit en del till men det återkommer jag om.