Motorcykel I Thailand

Att åka MC I Thailand sags vara bland det farligaste man kan göra här. Det står var och varannan dag i tidningarna om turister som omkommer i mc-olyckor. Nu verkar det som om det är vanligast förekommande söderut i landet. Här uppe känns det ganska lugnt att åka runt.
Jag började med att försöka köpa en Suzuki Hayate 125 men det var svårt att få tag på och jag ville absolut inte ha en Honda. Då skulle jag aldrig hitta den bland alla andra då jag parkerar inne i stan.Valet föll i stället på en Yamaha Spark 135 RR som är riktigt pigg och trevlig att köra. Det är bra mycket mera drag i den än de flesta andra mc i samma klass och det är inte nå’n som utmanat mig ännu ;)

Hade hojen inne på 100-milaservice i fredags och det kostade hela 90 bath, under 20 kronor alltså och då byttes olja.

Dagen efter servicen fick mc’n sättas på prov ordentligt då vi åkte en sväng upp i bergen på över 50 mil. Jag med Phueng bakpå hade sällskap av en kille som är polis till Sang Khom där vi skulle möta de andra. Han tyckte att jag inte skulle köra mer än 100 km/h, förmodligen pga att de flesta mc i den här storleken inte är så bra i högre hastigheter.

Turen till Sang Khom har jag gjort några gånger så det var bara att stå på, trafiken var gles då klockan inte var mer än sju på morgonen. Själv körde han en mini-racing mc av något slag, se bilderna. De tre övriga som skulle åka mc hade liknande maskiner även de och tittade skeptiskt på min Yamaha och föreslog att Phueng skulle åka med i nå’n av pickuperna i stället. Men hon ville åka med mig och så blev det.

De var väldigt samspelta när de åkte och visade hela tiden tecken när det var något på gång eller hinder efter sidan. Farten skruvades ganska snart upp och vi susade fram i 110-120km/h genom byar och städer. Vindlande vägar upp och ner längs Mekongfloden, tyvärr så var jag koncentrerad på körningen så jag missade nog en hel del. Toppfarten noterades till 135km/h och då tog det en stund innan de andra hann upp mig igen. Har läst att det skall gå att skrämma upp den i 165km/h men det får väl bli nå’n gång när jag är själv på hojen.Det passade mig ganska bra att åka med tre framför mig då jag fick en bra linje att följa på den stundtals knixiga vägen. Roligast var det nog att åka uppför då den övriga trafiken inte hade nå’t att komma med i de branta stigningarna och tvära kurvorna. När vi gjorde sista stoppet innan vi åkte in i nationalparken för den sista klättringen så började det kännas i kroppen. Överarmar, axlar och nacke var stela av anspänningen, baken ömmade också en del. En öl i hammocken där med en fantastisk utsikt hade man faktiskt inte gråtit över, jo av lycka kanske.

Väl uppe på berget så byggdes det läger och mat lagades medan dryckerna flödade och solen gick ned. Snart var gitarren framme och allsången till thailändska poplåtar rullade fram över nejden. Nu var vi ju inte direkt ensamma på berget, det visade sig att ytterligare 10.000 thailändare beslutat att fira helg med camping där uppe.

Hemresan kändes lite lugnare och kanske berodde det på att jag nu visste vad jag hade framför mig och långa stunder åkte vi helt själva utan sällskap. Jobbigt att åka nerför så långt med mycket bromsande och det frestade på kroppen än mer. Men det var ändå med ett leende på läpparna som jag slöt ögonen på kvällen. Jag så vindlande vägar så snart jag blundade och jag varnade Phueng att jag fortsätter åka motorcykel när jag somnat.