Sanuk

Sanuk, ja vad är nu det?

I min English-thai bok ”The easy way of learning thai” står följande beskrivning av ordet Sanuk: Thai loves to have fun.They know how to enternain and having a good time. Thai don’t like to sit home alone. They enjoy going out together and having fun. Even during a financial crisis everybody takes it easy and enjoys life as much as possible. We are sure You will have a lots of fun in Thailand and won’t get bored. Visst ligger det mycket sanning I det, iaf har jag upplevt det under de sex veckor som gått den här gången.

Det har varit många roliga kvällar och det behövs inga stora medel för att det skall bli en lyckad tillställning. En samling människor, god mat och dryck, se’n så är det igång. Vi hade en riktigt lyckad kväll på uteplatsen i Banmo med familjen, ca. 10 pers och ganska snart var mikrofonerna framme och karaoken gick varm. Att Laos inte förklarar krig är ju ett under.

Likaså på en av brölloppsfesterna när musiken dånade och karaoke-sången rullade längs gatan. Alla var glada även när det bara var tre personer kvar och två av dem höll på att plocka undan det sista så ljöd musiken över byn.

I söndags så hade vi lite invigning här och fortsatte festen på JTM Resort, stans enda ”nattklubb”. Där spelar ett band varje kväll två gitarrer och en tjej som sjunger till förinspelat komp. Vi hade egen whisky med så det var bara att lämna ifrån oss den så serverar de åt en. När stämmningen stigit så blir det dags för de obligatoriska gästsångarna. Först ut brukar bli den lilla katoyen (Ladyboy) Oy som ormar sig på scenen och sjunger med kastratstämma några sånger. Omedelbart så kontrar en ganska storvuxen och bullrig thai med att dra ett par låtar med lite egna hip hop moves. Så pågår det under kvällen, det verkar vara den eviga strävan efter att få stå i rampljuset.

När stället stänger så drar vi vidare till grannstaden Tha Bo, 16 km bort och går på rockklubb. Ett ställe som skulle passa bra in i amerikanska södern. En stor lada med en massa pickuper parkerade utanför, inne är det trägolv, trämöbler och en scen i bästa westernstuk. På scenen ett sjumannaband med trummor, bas, keyboard, 3 gitarrer och en sångare. Stämmningen är hög och alla står och dansar vid sina bord. Mitt sällskap sätter sig vid ett snabbt iordningställt långbord medans jag står och lyssnar, rockband bör ses stående och snart står hela mitt gäng upp och dansar de med. Jag blir snabbt inbjuden till lite headbanging av några lokala rockers som tycker det är festligt med en farang på deras ställe. När bandet lirat färdigt vid tvåtiden så rullar pickuperna iväg en efter en men vi är lite sugna på att fortsätta.

In i bilarna igen och vidare, vi hamnar utanför ett större hus som ser ut som ett hyreshus ungefär med undantag av musik och rödaktig belysning i ett par fönster. Vi släpps in i nå’t som ser ut som en bar/restaurang, lite halvsunkigt med röda sammetsdraperier och skum belysning. Vi blir lotsade igenom några korridorer med stängda dörrar där det står skinnsoffor lite här och var. Till slut blir vi insläppta i ett VIP-rum med en gigantisk hörnsoffa, ett bord, TV med tillhörande ljudanläggning och en värdinna. Nu var det karaoke-fest som gällde och då det var Em’s födelsedag så blev det hon som fick vara sångstjärnan. Dock var det många som hjälpte till och avlöste henne.

Väl hemma igen så tar vi en liten eftersläckare utanför och ser staden vakna upp igen och när bussarna börjar rulla igen så är det dags för den sista refrängen. Fortfarande med ett leende på läpparna så bryter sällskapet upp för att få några timmars sömn innan det är dags för en ny arbetsdag. Fördelen med att vara egenföretagare är att man kan börja jobba när man har lust till det. Det var sanuk i en tappning och när jag skriver detta så har det blivit en del till men det återkommer jag om.