I mitt hus där jag bor...

Så inleds Ebba Gröns gamla hit om hur det kan vara att bo i ett flerfamiljshus.Det är ungefär samma känsla jag haft sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart 4 år sedan.




Mitt hus är ett HSB-hus byggt på 60-talet och det kändes ungefär som i den låten.
Det fanns dock inga Mamma, Pappa, Barnfamiljer. De flesta boende verkade vara kvar från när husen byggdes, de som fortfarande levde alltså.
Mina våningsgrannar var Börje, 80+ och aktiv bangolfare och ordförande Bengt med hustru Ingrid 70-75 år.

Det kunde gå en vecka utan att jag såg en granne. Det är 18 lägenheter i min trappuppgång fördelat på 6 våningar.
Åkte jag hiss upp till mig efter kl. 18 så stod den kvar tills det var dags att åka till jobbet morgonen efter.

Nu när jag är hemma igen så upptäcker jag att det hänt lite i huset.Gamlingarna börjar falla ifrån och nu är jag inte yngst längre, det bor t.o.m. småbarnsfamiljer i huset.
Att höra trampet av barnfötter från våningen ovanpå ger en känsla av att det finns liv här i huset och att det inte bara är dödens väntrum.

I förrgår så hade "ungdomarna" fest några våningar ner och det var hög musik och alkoholrusiga skratt som ekade mellan husen.
Glad blir man och för första gången på länge så kände jag att det är inte så tokigt att bo här ändå.

Numera kan jag njuta av att sitta på balkongen trots att det är långt ner till marken, höjdrädd som jag är.
Utsikten bjuder ofta på vackra och dramatiska solnedgångar oavsett väder.