Wattana Hospital

Så, då har man varit i kontakt med den thailändska sjukvården och den fungerar ju bra på sitt sätt. Kommer man som Farang med en försäkring som täcker det som kan tänkas uppstå så får man åka lite gräddfil. Jag kan ju inte förneka att det känns helt OK även om jag är emot gräddfiler. Att få sitta i VIP-loungens skinnsoffor och bli serverad dryck och tilltugg och zappa bland alla kanalerna på den stora platt-TVn gör ju besöket lite angenämare.
Nåväl, det började för ca fyra veckor sedan med att knät började smärta och låsa sig lite grann. Men som vanligt så väntar man ju på att det skall gå över. Så blev det dock inte och efter tre veckor kontaktade jag SOS International för att få råd. Det blev till att kontakta Wattana Hospital i Nong Khai, 59 km bort. Nu visade det sig att engelskakunskaperna inte var på topp där så det blev till att komma tillbaka om två dagar, på söndag mellan 13 och 14 skulle det finnas en läkare där som var talbar. Nytt besök i Nong Khai som började med ett besök på marknaden och lunch(frukost) vid Mekongfloden. Sedan till sjukhuset för att börja med invägning, längdkontroll och blodtryck. Inget att anmärka på äben om Phueng gav mig en gliring för 77kg då det brukar vara 75kg.

Nåväl, man hade slagit på stora trumman och trollat fram fyra st engelsktalande till min hjälp. Läkaren, två sjuksköterskor och en coordinator som hjälper till med allt praktiskt. Men med facit i handen så hade det aldrig gått vägen om inte Phueng varit med och redde ut alla frågetecken. Undersökningen gick bra och läkaren förstod var jag hade ont och ville skicka mig på röntgen. Jag frågade om han trodde att skadan skulle synas där och efter lite överläggning med de andra så förstod han vad jag menade och sa att det kommer inte att synas på vanlig röntgen. Jag får då frågan om jag vill göra magnetröntgen. Jag var lite ofin och påpekade att det faktiskt var han som var läkaren. Jag frågade även coordinatorn vad han var för slags läkare, tyvärr så ställde jag frågan ledande och fick ett ja på frågan om han verkligen arbetade med ortopedi. Fast jag kan ju förstå honom också eftersom allt kostar och då måste han ha klartecken att köra vidare. Då jag har försäkring som täcker kostnaderna så behöver inte jag fundera på det. Tid för magnetröntgen bestämdes till dagen efter på MRI-Center i Udon Thani men jag var tvungen att komma tillbaka till Wattana Hospital först för att sedan bli skjutsad till Udon Thani. 3:e resan till Nong Khai på 4 dagar, totalt 36 mil men det är ju fortfarande kul att köra motorcykel. Innan hemgång så utrustas jag med en påse med mediciner och ett stöd att sätta på knät. Då jag inte är någon större konsument av mediciner så ligger allt kvar i påsen orört. Det kändes lite omotiverat att börja tugga i mig en massa piller just nu då jag haft ont i knät i fyra veckor. Jag tycker även att den första diagnosen var lite diffus och då jag klarat mig utan piller så långt så kan jag vänta och se vad resultatet blir av undersökningarna.

Måndag morgon och ytterligare någon timme i VIP-loungen på Wattana innan transporten blir av. MRI-Center erbjuder yterligar en timmes väntan innan jag får ta plats för fotograferingen. Jag utrustas först med öronproppar och jag förstod ganska snabbt varför då det var ett rackarns liv på maskineriet under de ca 15 min det tog. När bilderna var klara så gick vi ut och käkade lunch i väntan på att det skulle komma en bil och köra oss tillbaka till Wattana.

Till slut så dyker det upp en bil med MRI-Centers logga på hela sidan och vi får påsen med bilderna med oss för att lämna till läkaren. Chauffören kör en väg som jag inte ruktigt är bekväm med och sedan släpper han av oss vid Wattana Hospital i Udon Thani !!!!
Vi traskade fram till receptionen och de såg ut som frågetecken men vi slussades runt lite och var snart tillbaka där vi började. Dags för ny invägning, mätning och blodtryckskoll, endast 73kg i dag, så snittet blir 75kg. Jag får träffa en läkare som påstås tala engelska och jag tvivlade starkt i början då det gick oerhört knackigt trots att han hade uppbackning av två andra. Men han var nog mest nervös i början och det lossnade vartefter och vi förstod varandra riktigt bra. Framförallt så förstod han sig på knän och konstaterade snabbt vad det var för fel. Han förklarde att det kan åtgärdas med artroskopi men då måste jag åka ner till Bangkok eftersom de inte klarade av det där.

Transport tillbaka till Wattana i Nong Khai och yterligare en konsultation med läkaren där innan det var dags att hoppa på mc’n och rulla hemåt igen.
Efer några dagar så får jag en tid på Bangkok International Hospital men det återkommer jag om när jag summerat intryck och upplevelserna här i Bangkok.