Misslyckad vardagshjälte

Ja, det är inte lätt alla gånger när man försöker vara vardagshjälte.
I går när jag kom med motorcykeln och korsade pattaya Klang och kom in på den alltid trånga gatan utanför Carrefour så blev det plötsligt kaos.
En bil vinglar till häftigt innan den får motorstopp och föraren hänger sig på tutan.

Jag som står precis bredvid i mötande körfält ser direkt varför han tutar.
Föraren ligger över ratten och de vilt uppspärrade ögenen säger mig att det är helt åt h_e det här.
Frugan rusar vilt skrikande ut från passagerardörren samtidigt som jag får upp motorcykeln på stödet.
När jag rycker upp dörren så sliter hon förtvivlat i mig och försöker få mig därifrån. Jag får upp dörren och och lutar den helt livlösa mannen bakåt och ropar på ett par taxikillar att hjälpa till.
Till att börja med så verkar de vara mest intresserade av att titta på. När de ser att jag kollar puls och andning och skakar på huvudet så närmar de sig nyfiket. Men när jag vill ha hjälp med att få ur mannen ur bilen för att få till nå'n form av Hjärt- och Lungräddning då var det stopp.

Frugan har nu kommit in i bilen igen och drar i mannen från andra hållet. Det slutar med att några kvinnor tar hand om frugan och försöker trösta henne och där står jag som en annan idiot och kan inte bättre.
Kaoset är nu totalt på den trånga gatan och alla vill se den nu döde mannen som stirrar vilt med stora ögon och med fradgan rinnande nerför hakan.

Jag skakar på huvudet och gör en uppgiven gest, får tag i en tröja som ligger i bilen och täcker mannens huvud med.
Jag vänder mig lugnt om tar motorcykeln och åker tillbaka hem igen. Jag hade inte riktigt kraft att åka vidare på en gång.

Vi tänker olika, eller hur var det?